चतुर्दशस्तरङ्गः caturdashastarangah| Die vierzehnte Welle Kapitel 14 alte Zählung: 81
सप्तमो वेतालः saptamo vetaalah Der 7. Vetala
ततो गत्वा पुनः प्राप्य वेतालं शिंशपातरोः । स त्रिविक्रमसेनस्तं स्कन्धे जग्राह भूपतिः ॥ १
tato gatvaa punah praapya vetaalam shimshapaataroh | sa trivikramasenastam skandhe jagraaha bhuupatih || 1
Also ging König Trivikramasena wieder zum Ashokabaum, fand den Vetala und hob ihn sich auf die Schulter.
गृहीत्वा प्रस्थितं तं च वेतालः सोऽब्रवीत्पथि । राजञ्श्रमविनोदार्थं कथामाख्यामि ते शृणु ॥ २
grhiitvaa prasthitam tam ca vetaalah so’braviitpathi | raajanshramavinodaartham kathaamaakhyaami te shrnu || 2
Trivikramasena setzte sich in Bewegung, der Vetala hielt sich an ihm fest und sagte:
„Hör zu, König, ich erzähl dir eine Geschichte, um dir die Mühsal erträglich zu machen:
अस्तीह ताम्रलिप्तीति पुरी पूर्वाम्बुधेस्तटे । चण्डसेनाभिधानश्च राजा तस्यामभूत्पुरि ॥ ३
astiiha taamraliptiiti purii puurvaambudhestate | candasenaabhidhaanashca raajaa tasyaamabhuutpuri || 3
„Am Ufer des Meeres im Osten liegt die Stadt Tamralipti. Ein gewisser Candasena war König in dieser Stadt.
पराङ्मुखः परस्त्रीषु यो न सङ्ग्रामभूमिषु । हर्ता च शत्रुलक्ष्मीणां न परद्रवसम्पदाम् ॥ ४
paraanmukhah parastriishu yo na sangraamabhuumishu | hartaa ca shatrulakshmiinaam na paradravasampadaam || 4
Der war zwar fremden Frauen, nicht aber den Schlachtfeldern abgeneigt.
Das Vermögen der Feinde nahm er an sich, nicht aber das Geld seiner Nachbarn.
तस्यैकदा दाक्षिणात्यो राजपुत्रो जनप्रियः । आययौ सत्त्वशीलाख्यः सिंहद्वारेऽत्र भूपतेः ॥ ५
tasyaikadaa daakshinaatyo raajaputro janapriyah | aayayau sattvashiilaakhyah simhadvaare’tra bhuupateh || 5
Eines Tages kam vom Dekhan her ein bei den Leuten beliebter Rajpute, Sattvashila geheißen, vor’s Löwentor des Herrschers geritten.
तत्र चात्मानमावेद्य नैर्धन्यात्तं नृपं प्रति । कर्पटं पाटयामास राजपुत्रैः सहापरैः ॥ ६
tatra caatmaanamaavedya nairdhanyaattam nrpam prati | karpatam paatayaamaasa raajaputraih sahaaparaih || 6
Er stellte sich vor, und als Zeichen ihrer Mittellosigkeit rissen er und einige andere Rajputen ihre Gewänder in Fetzen.
ततः कार्पटिको भूत्वा बहून्यब्दानि तत्र सः । तस्थौ कुर्वन्सदा सेवां नैव प्राप फलं नृपात् ॥ ७
tatah kaarpatiko bhuutvaa bahuunyabdaani tatra sah | tasthau kurvansadaa sevaam naiva praapa phalam nrpaat || 7
Somit zum Gefolgsmann geworden, tat er viele Jahre lang Dienst für den König, erhielt aber von diesem keinen Lohn.
यदि राजान्वये जन्म निर्धनत्वं किमीदृशं । निर्धनत्वेऽपि किं धात्रा कृतेयं मे महेच्छता ॥ ८
yadi raajaanvaye janma nirdhanatvam kimiidrsham | nirdhanatve’pi kim dhaatraa krteyam me mahecchataa || 8
‚Wenn ich schon zum Adel gehöre – warum friste ich mein Leben in solcher Armut?
Und warum hat angesichts meiner Armut der Schöpfer mir diesen mächtigen Ehrgeiz verliehen?
अयं हि सेवमानं मामेवं क्लिष्टपरिच्छदम् । चिरं क्षुधावसीदन्तं राजा नाद्यापि वीक्षते ॥ ९
ayam hi sevamaanam maamevam klishtaparicchadam | ciram kshudhaavasiidantam raajaa naadyaapi viikshate || 9
Denn, obgleich ich ihm dauernd zu Diensten bin und schon lange Hunger leide,
hat er mich und meine abgerissene Gefolgschaft bis heute keines Blickes gewürdigt.‘
इति यावच्च स ध्यायत्यत्र कार्पटिकस्ततः । तावदाखेटकार्थं स निरगादेकदा नृपः ॥ १०
iti yaavacca sa dhyaayatyatra kaarpatikastatah | taavadaakhetakaartham sa niragaadekadaa nrpah || 10
Und während der Ritter noch lange darüber grübelte, war der König eines schönen Tages zur Jagd ausgeritten.
तस्मिन्कार्पटिके धावत्यग्रे लगुडवाहिनि । जगाम चाश्वपादातयुतः सोऽथ मृगाटवीम् ॥ ११
tasminkaarpatike dhaavatyagre lagudavaahini | jagaama caashvapaadaatayutah so’tha mrgaataviim || 11
Hoch zu Ross rückte er mit seinem Fußvolk in den wilden Wald vor,
während unser Rajpute nur einen Knüppel schwingend vorneweg lief.
कृताखेटश्च तत्रारान्महान्तं मत्तसूकरम् । अनुधावन्क्षणात्प्रापदतिदूरं वनान्तरम् ॥ १२
krtaakhetashca tatraaraanmahaantam mattasuukaram | anudhaavankshanaatpraapadatiduuram vanaantaram || 12
Noch eifrig bei der Jagd stöberte der König einen riesigen wilden Eber aus seiner Mulde auf.
Ihm nachjagend stieß er unversehens weit ins Waldesinnere vor.
तत्र पर्णतृणच्छन्नमार्गे हारितसूकरः । श्रान्तो महावने सोऽथ राजा दिङ्मोहमाययौ ॥ १३
tatra parnatrnacchannamaarge haaritasuukarah | shraanto mahaavane so’tha raajaa dingmohamaayayau || 13
Dort war unter Blättern und Gras kein Weg mehr zu sehen. Der König ließ ab von seinem Keiler,
und erschlaffte im tiefen Wald, als er auch noch die Orientierung verlor.
एकः कार्पटिकश्चाथ स तं वाताश्वपृष्टगम् । प्राणानपेक्षोऽनुययौ पदातिः क्षुत्तृषार्दितः ॥ १४
ekah kaarpatikashcaatha sa tam vaataashvaprshtagam | praanaanapeksho’nuyayau padaatih kshuttrshaarditah || 14
Einzig sein Gefolgsmann war, seines Lebens nicht achtend, von Hunger und Durst betäubt,
ihm, der auf dem Rücken seines windschnellen Pferdes saß, zu Fuß gefolgt.
तं च दृष्ट्वा तथाभूतमन्वायातं स भूपतिः । सस्नेहमवदत्कच्चिद्वेत्सि मार्गं यथागतम् ॥ १५
tam ca drshtvaa tathaabhuutamanvaayaatam sa bhuupatih | sasnehamavadatkaccidvetsi maargam yathaagatam || 15
Da sah der König, in welchem Zustand der ihm nachgelaufen war, und fragte ihn freundlich: „Weißt du, welchen Weg wir gekommen sind?“
तदाकर्ण्याञ्जलिं बद्ध्वा स तं कार्पटिकोऽभ्यधात् । वेद्मि किं च क्षणं तावदिह विश्राम्यतु प्रभुः ॥ १६
tadaakarnyaanjalim baddhvaa sa tam kaarpatiko’bhyadhaat | vedmi kim ca kshanam taavadiha vishraamyatu prabhuh || 16
Als er das gehört hatte, faltetete der Gefolgsmann die Hände vor der Brust und sprach:
„Das weiß ich. Will der Herr denn nicht für einen Moment hier ausruhen?
द्युवधूमेखलामध्यमणिरेष हि सम्प्रति । देदीप्यते स्फुरद्रश्मिशिखाजालोऽब्जिनीपतिः ॥ १७
dyuvadhuumekhalaamadhyamaniresha hi samprati | dediipyate sphuradrashmishikhaajaalo’bjiniipatih || 17
Denn die Sonne, das Juwel im Zentrum des Gürtels der Himmelsmaid, will ihre sengenden Strahlen in alle Richtungen versenden!“
एतच्छ्रुत्वा स राजा तं सोपरोधमभाषत । तर्हि क्वापीह पानीयं भवता प्रेक्ष्यतामिति ॥ १८
etacchrutvaa sa raajaa tam soparodhamabhaashata | tarhi kvaapiiha paaniiyam bhavataa prekshyataamiti || 18
Als der König das hörte, sagte er gerührt: „Dann sieh doch mal, ob du hier irgendwo Wasser findest.“
तथेत्यारुह्य स ततस्तुङ्गं कार्पटिकस्तरुम् । नदीं दृष्ट्वावरुह्याथ नृपं तत्र निनाय तम् ॥ १९
tathetyaaruhya sa tatastungam kaarpatikastarum | nadiim drshtvaavaruhyaatha nrpam tatra ninaaya tam || 19
„Gern geschehen“, sagte der Gefolgsmann und erklomm einen hohen Baum.
Von oben sah er einen Fluß, kletterte wieder herunter und führte den König dorthin.
तद्वाहं च विपर्याणीकृतं कृतविवर्तनम् । दत्ताम्बुशष्पकवलं विदधे विगतश्रमम् । २०
tadvaaham ca viparyaaniikrtam krtavivartanam | dattaambushashpakavalam vidadhe vigatashramam | 20
Seinem Pferd nahm er den Sattel ab und ließ es hin und herrollen. Er gab ihm Wasser, ein paar Maul voll Gras,
und erreichte so, daß die Erschöpfung von ihm wich.
कृतस्नानाय राज्ञे च प्रोन्मुच्य वसनाञ्चलात् । प्रक्षाल्योपानयत्तस्मै हृद्यान्यामलकानि सः ॥ २१
krtasnaanaaya raajne ca pronmucya vasanaancalaat | prakshaalyopaanayattasmai hrdyaanyaamalakaani sah || 21
Nachdem der König gebadet hatte, holte Sattvashila einige herzerfrischende Mangofrüchte aus einer Gewandfalte hervor,
wusch sie und reichte sie dem König.
एतानि कुत इत्येतं पृच्छन्तं स च भूपतिम् । एवं व्यजिज्ञपज्जानुस्थितः सामलकाञ्जलिः ॥ २२
etaani kuta ityetam prcchantam sa ca bhuupatim | evam vyajijnapajjaanusthitah saamalakaanjalih || 22
„Woher hast du die denn?“ fragte der König. Da erklärte er ihm mit einer Mango zwischen den gefalteten Händen:
एतद्वृत्तिरहं नित्यं व्यतीतदशवत्सरः । चराम्याराधयन्देवमनेकान्तमुनिव्रतम् ॥ २३
etadvrttiraham nityam vyatiitadashavatsarah | caraamyaaraadhayandevamanekaantamunivratam || 23
„Davon leb‘ ich nun seit zehn Jahren, die ich meinem Herrn stets hinterherlaufe,
um ihn zufriedenzustellen, wie ein Wandermönch, der gelobt hat, nicht allein zu leben.“
तच्छ्रुत्वा सत्यनामा त्वं सत्त्वशीलः किमुच्यते । इत्युक्त्वा स कृपाक्रान्तो ह्रीतश्चाचिन्तयन्नृपः ॥ २४
tacchrutvaa satyanaamaa tvam sattvashiilah kimucyate | ityuktvaa sa krpaakraanto hriitashcaacintayannrpah || 24
Als der König das hörte, sagte er: „Darum heißt du ja auch zu Recht Sattvashiila, dessen Kraft in der Tugend liegt.“
Von Mitleid ergriffen, dachte er sodann beschämt:
धिङ् नृपान्क्लिष्टमक्लिष्टं ये भृत्येषु न जानते । धिक्च तं परिवारं यो न ज्ञापयति तांस्तथा ॥ २५
dhin nrpaanklishtamaklishtam ye bhrtyeshu na jaanate | dhikca tam parivaaram yo na jnaapayati taamstathaa || 25
‚Schande über die Könige, die nicht wissen, wer von ihren Dienern Qualen leidet, und wer nicht!
Schande auch über ihre Höflinge, die ihnen davon nicht berichten!‘
इति संचित्य जग्राह स राजामलकद्वयम् । हस्तात्कार्पटिकस्याथ कथंचिदनुबध्नतः ॥ २६
iti samcitya jagraaha sa raajaamalakadvayam | hastaatkaarpatikasyaatha kathamcidanubadhnatah || 26
Nach diesen Überlegungen nahm er zwei Mangos aus den Händen des Gefolgsmannes, der sich ihm so beharrlich an die Fersen geheftet hatte.
भुक्त्वा च तन्निपीयाम्बु विशश्रामात्र स क्षणम् । जग्धामलकसम्पीतजलकार्पटिकान्वितः ॥ २७
bhuktvaa ca tannipiiyaambu vishashraamaatra sa kshanam | jagdhaamalakasampiitajalakaarpatikaanvitah || 27
So aß und trank er also und entspannte sich für einen Moment, in dem er in Gesellschaft seines Gefolgsmannes
Mangos verzehrte und seinen Durst mit kühlem Nass stillte.
ततः सज्जीकृतं तेन वाहं कार्पटिकेन सः । आरुह्याग्रेसरे तस्मिन्नैव मार्गप्रदर्शिनि ॥ २८
tatah sajjiikrtam tena vaaham kaarpatikena sah | aaruhyaagresare tasminnaiva maargapradarshini || 28
Dann übergab Sattvashila ihm das aufgezäumte Pferd, das er auch bestieg. Der Gefolgsmann lief voraus und wies ihm den Weg.
पश्चाद्भागमनारूढे हयस्याभ्यर्थितेऽप्यलम् । ययौ स राजा स्वपुरीं पथि प्राप्तात्मसैनिकः ॥ २९
pashcaadbhaagamanaaruudhe hayasyaabhyarthite’pyalam | yayau sa raajaa svapuriim pathi praaptaatmasainikah || 29
Obwohl er ihm mehrfach anbot, sich hinter ihn aufs Pferd zu setzen, stieg er nicht auf.
Und so ritt der König auf seine Stadt zu und traf unterwegs noch seine eigenen Kämpfer.
तत्र प्रख्याप्य तद्भक्तिं वसुभिर्विषयैश्च तम् । अपूरयत्कार्पटिकं न चामन्यत निष्कृतिम् ॥ ३०
tatra prakhyaapya tadbhaktim vasubhirvishayaishca tam | apuurayatkaarpatikam na caamanyata nishkrtim || 30
Da verkündete er Sattvashilas Ergebenheit und überhäufte ihn mit Reichtümern und Ländereien,
mit denen er ihn nicht annähernd für entschädigt hielt.
ततः कृतार्थः पार्श्वेऽस्य चण्डसिंहस्य भूपतेः । मुक्तकार्पटिकाचारः सत्त्वशीलः स तस्थिवान् ॥ ३१
tatah krtaarthah paarshve’sya candasimhasya bhuupateh | muktakaarpatikaacaarah sattvashiilah sa tasthivaan || 31
Daraufhin wurde Sattvashila ein wohlhabender Mann. Sein Verhalten eines Gefolgsmannes ablegend
stand er König Candasimha zur Seite.
एकदा तेन राज्ञा च स सिंहलपतेः सुताम् । याचितुं सिंहलद्वीपमात्मार्थं प्रेषितोऽभवत् ॥ ३२
ekadaa tena raajnaa ca sa simhalapateh sutaam | yaacitum simhaladviipamaatmaartham preshito’bhavat || 32
Eines Tages entsandte der König ihn nach Ceylon, um in seinem Namen um die Hand der Tochter des Königs von Ceylon anzuhalten.
तत्राब्धिवर्त्मना गच्छन्नर्चिताभीष्टदेवतः । आरुरोह प्रवहणं राजादिष्टैः सह द्विजैः ॥ ३३
tatraabdhivartmanaa gacchannarcitaabhiishtadevatah | aaruroha pravahanam raajaadishtaih saha dvijaih || 33
Weil er auf dem Seeweg dorthin gelangen wollte, betete er um Segen zu seiner Gottheit.
Dann schiffte er sich mit einigen vom König beauftragten Brahmanen auf einem Segelschiff ein.
गते तस्मिन्प्रवहणे मध्यभागमशङ्कितम् । उत्तस्थौ जलधेस्तस्माद्ध्वजो जनितविस्मयः ॥ ३४
gate tasminpravahane madhyabhaagamashankitam | uttasthau jaladhestasmaaddhvajo janitavismayah || 34
Als sie den halben Weg in ihrem Schiff zurückgelegt hatten, erhob sich plötzlich aus des Meeres Mitte
ein Flaggenmast, welcher allgemeine Verwunderung auslöste.
अभ्रंलिहाग्रः सुमहाञ्जाम्बूनदविनिर्मितः । विचित्रवर्णविचलद्वैजयन्तीविराजितः ॥ ३५
abhramlihaagrah sumahaanjaambuunadavinirmitah | vicitravarnavicaladvaijayantiiviraajitah || 35
Er war so hoch, daß seine Spitze die Wolken beleckte, war ganz aus Gold geschmiedet, über ihm in allen Farben flatternd Indras Banner.
तत्कालं चात्र सहसा समुन्नम्य घनावली । भृशं वर्षितुमारेभे ववौ तीव्रश्च मारुतः ॥ ३६
tatkaalam caatra sahasaa samunnamya ghanaavalii | bhrsham varshitumaarebhe vavau tiivrashca maarutah || 36
In diesem Moment zog plötzlich dräuend eine Wolkenkette auf. Aus dieser begann es in Strömen zu gießen, derweil der Sturm laut heulte.
तैर्वर्षवातैः स बलादाकृष्याधोरणैरिव । आसज्यत ध्वजस्तम्भे तस्मिन्प्रवहणद्विपः ॥ ३७
tairvarshavaataih sa balaadaakrshyaadhoranairiva | aasajyata dhvajastambhe tasminpravahanadvipah || 37
Von Regen und Wind erfasst, trieb ihr Schiff gegen den Flaggenmast,
und hing da fest, wie ein Elefant von seinem Mahaut am Pflocke festgezurrt.
तावच्च स ध्वजस्तस्मिन्वारिधौ वीचिविप्लुते । वहनेन समं तेन प्रावर्तत निमज्जितुम् ॥ ३८
taavacca sa dhvajastasminvaaridhau viiciviplute | vahanena samam tena praavartata nimajjitum || 38
Dann begann der Flaggenmast mitsamt dem Schiff in den sich überschlagenden Wogen des Ozeans zu versinken.
ततो द्विजास्ते तत्रस्थाश्चण्डसिंहं स्वभूपतिम् । उद्दिश्योद्घोषयामासुरब्रह्मण्यं भयाकुलाः ॥ ३९
tato dvijaaste tatrasthaashcandasimham svabhuupatim | uddishyodghoshayaamaasurabrahmanyam bhayaakulaah || 39
Die Brahmanen dort riefen von Panik erfasst ihren König Candasimha an und schrien: „Hilf uns, etwas Gottloses geschieht hier!“
तदाकर्ण्यासहिष्णुश्च स्वामिभक्तेरनुध्वजम् । स सत्त्वशीलो निस्त्रिंशहस्तो बद्धोत्तरीयकः ॥ ४०
tadaakarnyaasahishnushca svaamibhakteranudhvajam | sa sattvashiilo nistrimshahasto baddhottariiyakah || 40
Als Sattvashila das hörte, konnte er aus Liebe zu seinem Herrn sich nicht beherrschen:
Der kühne Bursche band sein Gewand zusammen, nahm sein Schwert zur Hand
आत्मानमक्षिपत्तत्र निरपेक्षो महोदधौ । उदधेः कारणाशङ्की वीरः प्रतिविधित्सया ॥ ४१
aatmaanamakshipattatra nirapeksho mahodadhau | udadheh kaaranaashankii viirah pratividhitsayaa || 41
und stürzte sich, dem Flaggenmast hinterher, in die Wassermassen, in der Absicht,
der Urgewalt des Meeres, deren Hintergrund er nicht kannte, zu trotzen.
मग्ने च तस्मिन्वातोर्मिदूरोत्क्षिप्तमभज्यत । वहनं तच्च तस्थाश्च निपेतुर्यादसां मुखे ॥ ४२
magne ca tasminvaatormiduurotkshiptamabhajyata | vahanam tacca tasthaashca nipeturyaadasaam mukhe || 42
Während er im Meer versank, riss sein Schiff sich los und wurde von Wind und Wellen weit abgetrieben.
Alle, die sich darauf befanden, fielen den Meeresungeheuern in den Rachen.
स च मग्नोऽम्बुधौ तत्र सत्त्वशीलो निरीक्षते । यावत्तावद्ददर्शात्र पुरीं दिव्यां न वारिधिम् ॥ ४३
sa ca magno’mbudhau tatra sattvashiilo niriikshate | yaavattaavaddadarshaatra puriim divyaam na vaaridhim || 43
Während er immer tiefer in den Fluten versank, konnte Sattvashila eine wunderschöne Stadt erkennen. Den Ozean aber sah er nicht mehr.
तस्मिन्मणिमयस्तम्भैर्भास्वरे । हेममन्दिरे । सद्रत्नबद्धसोपानवापीकोद्यानशोभिनि ॥ ४४
tasminmanimayastambhairbhaasvare | hemamandire | sadratnabaddhasopaanavaapiikodyaanashobhini || 44
Die Stadt lag im hellen Schein goldener Paläste, die auf Edelsteinpfeilern ruhten,
sie war mit Gärten geziert, zu deren Wasserbecken Stufen aus Halbedelsteinen herabführten.
नानामणिशिलाभित्तिरत्नचित्रोच्छ्रितध्वजम् । कात्यायनीदेवगृहं मेरुप्रोन्नतमैक्षत ॥ ४५
naanaamanishilaabhittiratnacitrocchritadhvajam | kaatyaayaniidevagrham merupronnatamaikshata || 45
Darin sah er den Tempel der Durga, hoch wie der Berg Meru, mit Mauern aus vielerlei Edelgestein, das Banner mit Juwelen besetzt.
तत्र प्रणम्य देवीं तां स्तुत्यभ्यर्च्य तदग्रतः । इन्द्रजालं किमेतत्स्यादित्याश्चर्यादुपाविशत् ॥ ४६
tatra pranamya deviim taam stutyabhyarcya tadagratah | indrajaalam kimetatsyaadityaashcaryaadupaavishat || 46
Dort verneigte er sich zunächst einmal vor der Göttin, die er mit Lobeshymnen pries.
‚Ist das alles nur eine Sinnestäuschung?‘ fragte er sich verwundert und setzte sich nieder.
तावच्च देव्यग्रगतप्रभामण्डलकान्तरात् । अकस्मान्निरगात्कन्या दिव्योद्घाट्य कवाटकम् ॥ ४७
taavacca devyagragataprabhaamandalakaantaraat | akasmaanniragaatkanyaa divyodghaatya kavaatakam || 47
Inzwischen hatte eine himmlische Jungfrau das Tor der Einfriedung vor dem Tempel der Göttin entriegelt und trat daraus hervor.
इन्दीवराक्षी फुल्लाब्जवदना कुसुमस्मिता । मृणालनालमृद्वङ्गी जङ्गमेव सरोजिनी ॥ ४८
indiivaraakshii phullaabjavadanaa kusumasmita | mrnaalanaalamrdvangii jangameva sarojinii || 48
Ihre blauen Seerosenaugen, das Antlitz voll erblüht, ihr blumiges Lächeln,
lotusfaserschlank ihr Leib, ihr Gang so wiegend wie ein ganzer Lotusteich.
स्त्रीसहस्रपरीवारा देवीगर्भगृहं च सा । विवेश सत्त्वशीलस्य हृदयं च ततः समम् ॥ ४९
striisahasrapariivaaraa deviigarbhagrham ca saa | vivesha sattvashiilasya hrdayam ca tatah samam || 49
Begleitet von tausend Frauen trat sie ein ins Allerheiligste der Göttin, wie auch in Sattvashilas Herz.
निरगात्कृतपूजा च देवीगर्भगृहात्ततः । न पुनः सत्त्वशीलस्य हृदयात्सा कथंचन ॥ ५०
niragaatkrtapuujaa ca deviigarbhagrhaattatah | na punah sattvashiilasya hrdayaatsaa kathamcana || 50
Nach beendeter Anbetung trat sie aus der heiligen Kammer der Göttin - nicht aber aus Sattvashilas Herz - heraus.
प्राविशत्सा च तत्रैव प्रभामण्डलकान्तरे । सत्त्वशीलोऽप्यसौ तस्याः पश्चात्तत्र प्रविष्टवान् ॥ ५१
praavishatsaa ca tatraiva prabhaamandalakaantare | sattvashiilo’pyasau tasyaah pashcaattatra pravishtavaan || 51
Dann ging sie wieder in ihre leuchtende Einfriedung zurück. Sattvashila folgte ihr auf den Fersen.
प्रविश्य च ददर्शान्तरन्यदेवोत्तमं पुरम् । संकेतोद्यानमिव यत्सर्वासां भोगसम्पदाम् ॥ ५२
pravishya ca dadarshaantaranyadevottamam puram | samketodyaanamiva yatsarvaasaam bhogasampadaam || 52
Nachdem er hier eingetreten war, sah er eine andere himmlische Stadt, die ein Garten zu sein schien,
in dem alle Freuden der Welt sich verabredet hatten.
तत्रान्तर्मणिपर्यङ्कनिषण्णां तां विलोक्य सः । कन्यामुपेत्य तत्पार्श्वे सत्त्वशील उपाविशत् ॥ ५३
tatraantarmaniparyankanishannaam taam vilokya sah | kanyaamupetya tatpaarshve sattvashiila upaavishat || 53
Darinnen sah er, daß die Jungfrau auf einer diamantenen Sitzbank Platz genommen hatte. Sattvashila trat näher und setzte sich neben sie.
आसीच्च तन्मुखासक्तलोचनो लिखितो यथा । अङ्गैः सोत्कम्पपुलकैर्वदन्नालिङ्गनोत्कताम् ॥ ५४
aasiicca tanmukhaasaktalocano likhito yathaa | angaih sotkampapulakairvadannaalinganotkataam || 54
Da war er wie einer, den man so gemalt hatte: den Blick auf ihr Antlitz geheftet,
mit bebenden Gliedern, mit jedem erigierten Körperhaar verkündend, wie sehr er die Umarmung herbeisehnt.
दृष्ट्वा च तं स्मराविष्टं चेटीनामत्र सा मुखम् । अद्राक्षीत्ताश्च तत्कालमिङ्गितज्ञास्तमब्रुवन् ॥ ५५
drshtvaa ca tam smaraavishtam cetiinaamatra saa mukham | adraakshiittaashca tatkaalamingitajnaastamabruvan || 55
Als sie Sattvashila so von Liebe heimgesucht sah, blickte sie in die Gesichter ihrer Zofen. Die errieten ihre Absicht und sprachen ihn an:
अतिथिस्त्वमिह प्राप्तस्तदस्मत्स्वामिनीकृतम् । भजस्वातिथ्यमुत्तिष्ठ स्नाहि भुङ्क्ष्व ततः परम् ॥ ५६
atithistvamiha praaptastadasmatsvaaminiikrtam | bhajasvaatithyamuttishtha snaahi bhunkshva tatah param || 56
„Da du hier Gastfreundschaft gefunden hast, genieße die herzliche Aufnahme, die unsere Herrin dir bereitet.
Steh auf, bade und iß dann auch !“
तच्छ्रुत्वा सोऽवलम्ब्याशां कथमप्युत्थितस्ततः । ययौ प्रदर्शितां ताभिरेकामुद्यानवापिकाम् ॥ ५७
tacchrutvaa so’valambyaashaam kathamapyutthitastatah | yayau pradarshitaam taabhirekaamudyaanavaapikaam || 57
Als er das hörte, schöpfte er Hoffnung und erhob sich, wenn auch zögerlich. Da ging er zu einem Gartenteich, den sie ihm gezeigt hatten.
तस्यां निमग्नश्चोत्तस्थौ ताम्रलिप्तां स तत्क्षणात् । चण्डसिंहनृपोद्यानवापीमध्यात्ससम्भ्रमः ॥ ५८
tasyaam nimagnashcottasthau taamraliptaam sa tatkshanaat | candasimhanrpodyaanavaapiimadhyaatsasambhramah || 58
In diesen tauchte er ein. Im selben Augenblick aber tauchte er
nicht wenig erstaunt mitten in König Candasimhas Gartenteich in Taamralipti wieder auf.
तत्र प्राप्तमकस्माच्च वीक्ष्यात्मानमचिन्तयत् । अहो किमेतत्क्वोद्यानमिदं दिव्यं क्व तत्पुरम् ॥ ५९
tatra praaptamakasmaacca viikshyaatmaanamacintayat | aho kimetatkvodyaanamidam divyam kva tatpuram || 59
Als er sich hier unerwartet wiederfand, durchfuhr es ihn: ‚Oh! Was ist das denn?
Eben noch im Wundergarten, und jetzt hier in der Stadt?
तत्रामृतासारसमं क्व तत्तस्याश्च दर्शनम् । क्व चानन्तरमेवेदं तद्विश्लेषमहाविषम् ॥ ६०
tatraamrtaasaarasamam kva tattasyaashca darshanam | kva caanantaramevedam tadvishleshamahaavisham || 60
Eben noch ihr Anblick, das reinste Lebenselixir – und gleich danach das Mordgift der Trennung von ihr!
स्वप्नश्च नायं सुस्पष्टो विनिद्रोऽनुभवो हि मे । ध्रुवं पातालकन्याभिस्ताभिर्मूढोऽस्मि वञ्चितः ॥ ६१
svapnashca naayam suspashto vinidro’nubhavo hi me | dhruvam paataalakanyaabhistaabhirmuudho’smi vancitah || 61
Das war kein Traum! Im Wachzustand sah ich alles deutlich vor mir. Bestimmt haben die Höllenmädchen mich genarrt, dumm wie ich bin!“
इति ध्यायन्विना तां स कन्यामुन्मादवानिव । उद्याने तत्र बभ्रामकामार्तो विललाप च ॥ ६२
iti dhyaayanvinaa taam sa kanyaamunmaadavaaniva | udyaane tatra babhraamakaamaarto vilalaapa ca || 62
So grübelte er und, ohne das Mädchen gleichsam den Verstand verlierend, irrte er, vor enttäuschter Liebe heulend, durch den Garten.
तदवस्थं च तं दृष्ट्वा पिशङ्गैः पुष्परेणुभिः । वातोद्भूतैः परीताङ्गं विप्रयोगानलैरिव ॥ ६३
tadavastham ca tam drshtvaa pishangaih pushparenubhih | vaatodbhuutaih pariitaangam viprayogaanalairiva || 63
Als sie ihn in diesem Zustand sahen, den Leib gepudert mit gelbem Blütenstaub, von den Winden der Trennung gleichsam herbeigeweht,
उद्यानपाला गत्वैव चण्डसिंहमहीभृतम् । व्यजिज्ञपन्स चोद्भ्रान्तः स्वयमेत्य ददर्श तम् ॥ ६४
udyaanapaalaa gatvaiva candasimhamahiibhrtam | vyajijnapansa codbhraantah svayametya dadarsha tam || 64
liefen die Gärtner zu König Candasimha und berichteten ihm davon. Der war so erschüttert, daß er persönlich ging, ihn zu sehen.
सान्त्वयित्वा च पप्रच्च किमिदं ब्रूहि नः सखे । क्व प्रस्थ्तितस्त्वं क्व प्राप्तः क्वास्तः क्व पतितः शरः ॥ ६५
saantvayitvaa ca papraccha kimidam bruuhi nah sakhe | kva prasthtitastvam kva praaptah kvaastah kva patitah sharah || 65
Nach Worten der Tröstung fragte er: „Was hat das zu bedeuten, mein Freund, sprich! Erst brichst du irgendwohin auf,
dann kommst du woanders an. Trifft dein Pfeil nicht, wohin du ihn entsandt hast?“
तच्छ्रुत्वा स स्ववृत्तान्तं तस्मै सर्वं शशंस तम् । सत्त्वशीलो नृपतये सोऽप्यथैवमचिन्तयत् ॥ ६६
tacchrutvaa sa svavrttaantam tasmai sarvam shashamsa tam | sattvashiilo nrpataye so’pyathaivamacintayat || 66
Als Sattvashila das hörte, erzählte er all seine Erlebnisse dem König, welcher wiederum bei sich dachte:
हन्त वीरोऽपि मत्पुण्यैः कामेनैष विडम्बितः । आनृण्यं गन्तुमेतस्य लब्धो ह्यवसरो मया ॥ ६७
hanta viiro’pi matpunyaih kaamenaisha vidambitah | aanrnyam gantumetasya labdho hyavasaro mayaa || 67
‚Na sowas! Obgleich ein Kämpfer, ward von der Liebe er gefoppt! Zu meinem Glück, denn jetzt bietet sich mir die Chance,
meine Schuld vor ihm zu begleichen.“
इत्यन्तश्चिन्तयित्वा स वीरो राजा जगाद तम् । तर्हि मुञ्च मुधा शोकमहं त्वां प्रापयामि ताम् ॥ ६८
ityantashcintayitvaa sa viiro raajaa jagaada tam | tarhi munca mudhaa shokamaham tvaam praapayaami taam || 68
Nach diesen Überlegungen sprach der Held und König zu ihm: „Lass den nutzlosen Kummer fahren! Ich werde sie für dich finden,
नीत्वा तेनैव मार्गेण प्रियामसुरकन्यकाम् । इति चाश्वासयामास तं स स्नानादिना नृपः ॥ ६९
niitvaa tenaiva maargena priyaamasurakanyakaam | iti caashvaasayaamaasa tam sa snaanaadinaa nrpah || 69
dein geliebtes Dämonenfräulein, wenn wir denselben Weg nehmen, wie du.“
So beruhigte der König ihn, auch mit Bädern und allem, was dazugehört.
अन्येद्युर्मन्त्रिविन्यस्तराज्यस्तेन समं च सः । प्रायात्प्रवहणारूढस्तद्दर्शितपथोऽम्बुधिम् ॥ ७०
anyedyurmantrivinyastaraajyastena samam ca sah | praayaatpravahanaaruudhastaddarshitapatho’mbudhim || 70
Am nächsten Tag übertrug er die Regierungsgeschäfte seinen Ministern, schiffte sich ein
und segelte mit Sattvashila auf dem von ihm angezeigten Kurs übers Meer.
प्राप्य तन्मध्यभागं च दृष्ट्वा तं प्राग्वदुत्थितम् । सपताकं ध्वजं सत्त्वशीलस्तं नृपमभ्यधात् ॥ ७१
praapya tanmadhyabhaagam ca drshtvaa tam praagvadutthitam | sapataakam dhvajam sattvashiilastam nrpamabhyadhaat || 71
Auf halber Strecke erkannte Sattvashila den wie schon zuvor aufragenden Flaggenmast mit Fahne und sagte zu dem König:
सोऽयमभ्युत्थितो दिव्यप्रभावोऽत्र महाध्वजः । मयि मग्नेऽत्र मङ्क्तव्यं देवेनैतमनुध्वजम् ॥ ७२
so’yamabhyutthito divyaprabhaavo’tra mahaadhvajah | mayi magne’tra manktavyam devenaitamanudhvajam || 72
„Da reckt es sich in die Höh, das zaubermächtge Hohe Banner! Hier spring ich hinein,
und auch Sie, Gebieter, tauchen hier der Flage hinterdrein!“
इत्युक्त्वा निकटं प्राप्य ध्वजस्यास्य निमज्जतः । मार्गे स सत्त्वशीलोऽसौ पूर्वमात्मानमक्षिपत् ॥ ७३
ityuktvaa nikatam praapya dhvajasyaasya nimajjatah | maarge sa sattvashiilo’sau puurvamaatmaanamakshipat || 73
Nach diesen Worten schwammen sie näher an den Flaggenmast heran, der schon zu sinken begann.
Da sprang Sattvashila ihm als erster hinterher in die Tiefe.
ततो राजापि चिक्षेप तत्रात्मानं तथैव सः । अन्तर्मग्नौ च तौ क्षिप्रं तद्दिव्यं प्रापतुः पुरम् ॥ ७४
tato raajaapi cikshepa tatraatmaanam tathaiva sah | antarmagnau ca tau kshipram taddivyam praapatuh puram || 74
Danach ließ auch der König sich wie er ins Wasser fallen. So abgetaucht, dauerte es nicht lange, bis sie die Stadt der Wunder entdeckten.
तत्र दृष्ट्वा स साश्चर्यो राजा देवीं प्रणम्य ताम् । पार्वतीं सत्त्वशीलेन सहितः समुपाविशत् ॥ ७५
tatra drshtvaa sa saashcaryo raajaa deviim pranamya taam | paarvatiim sattvashiilena sahitah samupaavishat || 75
Dort erblickte der erstaunte König Göttin Parvati. Sich vor ihr verbeugend, nahm er mit Sattvashila zusammen vor ihr Platz.
तावच्च निरगात्तत्र सा सखीजनसंगता । रूपिणीव प्रभा कन्या प्रभामण्डलकात्ततः ॥ ७६
taavacca niragaattatra saa sakhiijanasamgataa | ruupiniiva prabhaa kanyaa prabhaamandalakaattatah || 76
Mittlerweile war, von der Schar ihrer Freundinnen umringt, aus der glänzenden Einfriedung heraus,
eine Jungfrau von strahlender Schönheit hervorgetreten,
इयं सा सुमुखीत्युक्ते सत्त्वशीलेन तां नृपः । दृष्ट्वा युक्तमभिष्वङ्गं तस्य तस्याममन्यत ॥ ७७
iyam saa sumukhiityukte sattvashiilena taam nrpah | drshtvaa yuktamabhishvangam tasya tasyaamamanyata || 77
„Das ist die mit dem schönen Gesichtchen!“ sagte Sattvashila zum König. Nachdem der sie gemustert hatte,
hielt er dessen Passion für sie für durchaus angebracht.
सापि तं वीक्ष्य राजानं शुभशारीरलक्षणम् । पुरुषातिशयोऽपूर्वः कोऽयं स्यादित्यचिन्तयत् ॥ ७८
saapi tam viikshya raajaanam shubhashaariiralakshanam | purushaatishayo’puurvah ko’yam syaadityacintayat || 78
Als sie aber den König mit seinen vielversprechenden Körpermalen sah, dachte sie bei sich:
‚Wer mag nur dieser außergewöhnliche Mensch dort sein?‘
विवेश चाम्बिकाधाम पूजायै सा नृपोऽपि सः । जगामोद्यानादाय सत्त्वशीलमवज्ञया ॥ ७९
vivesha caambikaadhaama puujaayai saa nrpo’pi sah | jagaamodyaanaadaaya sattvashiilamavajnayaa || 79
Sie betrat den Tempel der Durga, um Andacht zu halten. Der König nahm Sattvashila mit, als er unbekümmert im Garten umherging.
क्षणाच्च कृतपूजा सा निरगाद्दैत्यकन्यका । याचित्वा सत्पतिप्राप्तिं देव्यागर्भगृहान्तरात् ॥ ८०
kshanaacca krtapuujaa saa niragaaddaityakanyakaa | yaacitvaa satpatipraaptim devyaagarbhagrhaantaraat || 80
Und nachdem sie ihre Andacht verrichtet und die Göttin um einen gelungenen Gattenfund gebeten hatte,
trat die niedliche kleine Dämonin aus dem Allerheiligsten heraus.
निर्गत्य सा जगादैकां सखीं सखि गवेष्यताम् । योऽसाविह मया दृष्टो महात्मा क्व स तिष्टति ॥ ८१
nirgatya saa jagaadaikaam sakhiim sakhi gaveshyataam | yo’saaviha mayaa drshto mahaatmaa kva sa tishtati || 81
Am Ausgang rief sie eine Freundin zu sich: „Liebste Freundin, finde heraus, wo der Edelmann, den ich gesehen habe, sich aufhält.
आतिथ्यं गृह्यतामेत्य प्रसादः क्रियतां त्वया । इति चैषोऽर्थ्यतां पूज्यः पुमान्कोऽप्युत्तमो ह्यसौ ॥ ८२
aatithyam grhyataametya prasaadah kriyataam tvayaa | iti caisho’rthyataam puujyah pumaanko’pyuttamo hyasau || 82
Bitte ihn uns mit seinem Besuch zu beehren und unsere Gastfreundschaft anzunehmen.
Er ist nämlich ein besonderer Mann, der jede Aufmerksamkeit verdient.“
एवं सखी तयोक्ता सा विचित्योद्यानवर्तिने । स्वस्वामिनीनिदेशं तं प्रह्वा तस्मै न्यवेदयत् ॥ ८३
evam sakhii tayoktaa saa vicityodyaanavartine | svasvaaminiinidesham tam prahvaa tasmai nyavedayat || 83
So von ihr beauftragt, ging die Magd, fand ihn im Garten und überbrachte ihm ehrfurchtsvoll die Botschaft ihrer Herrin.
तच्छ्रुत्वा स नृपो वीरः सावहेलमुवाच ताम् । एषैवातिथ्यमस्माकमन्यत्किमुपयुज्यते ॥ ८४
tacchrutvaa sa nrpo viirah saavahelamuvaaca taam | eshaivaatithyamasmaakamanyatkimupayujyate || 84
Als er die gehört hatte, meinte der königliche Held herablassend zu ihr: „Hier im Garten finden wir genug Zerstreuung.
Was soll ich denn mit noch mehr davon?“
एतच्छ्रुत्वा तया गत्वा सख्या सा श्राविता तदा । मेने मान्यमुदारं तं सर्वथा दैत्यकन्यका ॥ ८५
etacchrutvaa tayaa gatvaa sakhyaa saa shraavitaa tadaa | mene maanyamudaaram tam sarvathaa daityakanyakaa || 85
Als das Dämonenmädchen solches von ihrer Zofe hörte, meinte sie, daß jenem unbedingt höchste Achtung gebührt.
ततश्चाकृष्यमाणेव धैर्यपाशेन तेन सा । नृपेण मानुषायोग्येऽप्यातिथ्ये निःस्पृहात्मना ॥ ८६
tatashcaakrshyamaaneva dhairyapaashena tena saa | nrpena maanushaayogye’pyaatithye nihsprhaatmanaa || 86
Da war das Dämonenmädchen mit der Schlinge seiner Selbstbeherrschung zu dem König hingezogen,
der dieses für Menschen unübliche Desinteresse an ihrer Gastfreundschaft an den Tag legte,
पत्यर्थं पार्वतीसेवापरिपाकसमर्पितम् । मत्वा तत्स्वयमुद्यानं विवेशासुरपुत्रिका ॥ ८७
patyartham paarvatiisevaaparipaakasamarpitam | matvaa tatsvayamudyaanam viveshaasuraputrikaa || 87
und ging persönlich in den Garten, weil sie ahnte, ihr auf einen Ehemann zielender Dienst an Durga hätte zur Reife geführt.
विचित्रशकुनालापैर्वाताञ्चितलताभुजैः। विकीर्णकुसुमैरारान्नन्द्यमानेव पादपैः ॥ ८८
vicitrashakunaalaapairvaataancitalataabhujaih | vikiirnakusumairaaraannandyamaaneva paadapaih || 88
Die Bäume schienen sie zu grüßen, indem sie es Blüten regnen, die Schlingpflanzen vom Wind gekräuselt Armen gleich schwenken,
die Vöglein lieblich zwitschern ließen.
उपगम्य च सा तत्र यथावत्प्रश्रयानता । आतिथ्यग्रहणार्थं तं प्रार्थयामास पार्थिवम् ॥ ८९
upagamya ca saa tatra yathaavatprashrayaanataa | aatithyagrahanaartham tam praarthayaamaasa paarthivam || 89
So schritt sie auf den König zu, ehrerbietig vorgeneigt, ihn wiederholt bittend, ihre Gastfreundschaft anzunehmen.
ततः स सत्त्वशीलं तमुद्दिश्योवाच तां नृपः । अनेन कथितां देवीमिहाहं द्रष्टुमागतः ॥ ९०
tatah sa sattvashiilam tamuddishyovaaca taam nrpah | anena kathitaam deviimihaaham drashtumaagatah || 90
Da verwies der König auf Sattvashila und sagte: „Er hat mir von der Göttin erzählt. Sie zu sehen kam ich her.
गौरीं ध्वजपथप्राप्यपरमाद्भुतकेतनाम् । सा दृष्टा तदनु त्वं च कान्यातिथ्यार्थितात्र नः ॥ ९१
gauriim dhvajapathapraapyaparamaadbhutaketanaam | saa drshtaa tadanu tvam ca kaanyaatithyaarthitaatra nah || 91
Den prächtigen Tempel der Gauri habe ich gefunden, geleitet durch ihr Banner. Danach sah ich dich.
Was mehr sollt ich an Gastfreundschaft von Euch verlangen?“
तच्छ्रुत्वा साब्रवीत्कन्या कौतुकात्तर्हि वीक्षितुम् । आगम्यतां द्वितीयं मे पुरं त्रिजगदद्भुतम् ॥ ९२
tacchrutvaa saabraviitkanyaa kautukaattarhi viikshitum | aagamyataam dvitiiyam me puram trijagadadbhutam || 92
Als sie das hörte, sagte die Jungfrau: „Dann komm aus Neugier meine zweite Stadt dir anzusehen, die in der Dreiwelt ein Wunder ist!“
एवमुक्तवतीं तां च स नृपोऽब्रवीत् । तदप्यनेनैवोक्तं मे यत्र सा स्नानवापिका ॥ ९३
evamuktavatiim taam ca sa nrpo’braviit | tadapyanenaivoktam me yatra saa snaanavaapikaa || 93
Darauf erwiderte der König wiederum: „Von der hat er mir schon berichtet! Das ist ja die mit dem Schwimmbassin!“
ततः सा कन्यकावदीद्देव मा स्मैवमादिश । न विडम्बनशीलाहं का वा पूज्ये विडम्बना ॥ ९४
tatah saa kanyakaavadiiddeva maa smaivamaadisha | na vidambanashiilaaham kaa vaa puujye vidambanaa || 94
Da sprach das Mädchen: „König, sprich nicht so zu mir! Mir ist nicht nach Scherzen zumute.
Wie könnt ich mich denn lustig machen über einen, der Anbetung verdient!
अहं हि सत्त्वोत्कर्षेण युष्माकं किंकरीकृता । तन्मम प्रार्थाभङ्गं नैवेमं कर्तुमर्हथ ॥ ९५
aham hi sattvotkarshena yushmaakam kimkariikrtaa | tanmama praarthaabhangam naivemam kartumarhatha || 95
Ich bin zur Dienstmagd geworden durch euer beider enormen Heldenmut. Darum könnt ihr mein Angebot nicht einfach so zerfetzen!“
एतच्छ्रुत्वा तथेत्युक्त्वा सत्त्वशीलसखः स तत् । प्रभामण्डलकोपान्तं ययौ राजा तया सह ॥ ९६
etacchrutvaa tathetyuktvaa sattvashiilasakhah sa tat | prabhaamandalakopaantam yayau raajaa tayaa saha || 96
Als er das gehört hatte, stimmte der König zu und ging mit ihr und Sattvashila bis zum Rand der glitzernden Einfriedung.
अपावृतकवाटे च तस्मिन्नन्तस्तथैव सः । प्रवेशितो ददर्शास्यास्तद्दिव्यमपरं पुरम् ॥ ९७
apaavrtakavaate ca tasminnantastathaiva sah | praveshito dadarshaasyaastaddivyamaparam puram || 97
Sie geleitete ihn durch die offene Tür, und als er eingetreten war, sah er ihre andere Wunderstadt.
नित्यसंनद्धसर्वर्तु सदापुष्पफलद्रुमम् । मेरुपृष्ठमिवाशेषं निर्मितं रत्नकाञ्चनैः ॥ ९८
nityasamnaddhasarvartu sadaapushpaphaladrumam | meruprshthamivaashesham nirmitam ratnakaancanaih || 98
Die Bäume darinnen trugen immer Blüten und Früchte, weil sie in allen Jahreszeiten zugleich wuchsen,
und die Stadt war ganz aus Gold und Edelsteinen gebaut, wie der Gipfel des Berges Meru.
रत्नासने महार्हे तं राजानमुपवेश्य सा । यथोचितोपनीतार्घ्या दैत्यराजसुताब्रवीत् ॥ ९९
ratnaasane mahaarhe tam raajaanamupaveshya saa | yathocitopaniitaarghyaa daityaraajasutaabraviit || 99
Die Dämonenkönigstochter ließ ihn auf einem kostbaren Juwelenthron Platz nehmen,
reichte ihm als Willkommensgruß den Honigtrunk und sprach:
कन्याहमसुरेन्द्रस्य कालनेमेर्महात्मनः । चक्रायुधेन च स मे स्वर्गतिं प्रापितः पिता ॥ १००
kanyaahamasurendrasya kaalanemermahaatmanah | cakraayudhena ca sa me svargatim praapitah pitaa || 100
„Ich bin die Tochter des edlen Dämonenfürsten Kalanemi. Aber Vishnu, mit dem Diskus bewaffnet, ließ meinen Vater den Himmelsweg finden.
विश्वकर्मकृतं चेदं पैतृकं मे पुरद्वयम् । न जरात्र न मृत्युश्च बाधते सर्वकामदे ॥ १०१
vishvakarmakrtam cedam paitrkam me puradvayam | na jaraatra na mrtyushca baadhate sarvakaamade || 101
Die zwei Städte habe ich von meinem Vater geerbt. Vishvakarman, der göttliche Baumeister, hat sie errichtet.
Sie bieten alles, was das Herz begehrt. Kein Alter, auch kein Tod befallen sie.
इदानीं च पिता त्वं मे सुपुराहं वशे तव । इत्यर्पितात्मसर्वस्वां तामुवाच स भूपतिः ॥ १०२
idaaniim ca pitaa tvam me suparaaham vashe tava | ityarpitaatmasarvasvaam taamuvaaca sa bhuupatih || 102
Als solche stehe ich dir mit meinen schönen Städten zur Verfügung, weil jetzt du mein Vater bist.“
Nachdem sie ihm sich selbst und all ihren Besitz angeboten hatte, sagte der König zu ihr:
यद्येवं तत्सुते ह्यस्मै मया दत्तास्यनिन्दिते । सत्त्वशीलाय वीराय सुहृदे बान्धवाय च ॥ १०३
yadyevam tatsute hyasmai mayaa dattaasyanindite | sattvashiilaaya viiraaya suhrde baandhavaaya ca || 103
„Wenn das so ist, meine untadelige Tochter, dann gebe ich dich diesem Sattvashila hier, dem Helden, meinem Freund und Verwandten!“
एवं देवीप्रसादेन मूर्तेनेव नृपेण सा । उक्ता गुणज्ञा विनता तत्तथेत्यन्वमन्यत ॥ १०४
evam deviiprasaadena muurteneva nrpena saa | uktaa gunajnaa vinataa tattathetyanvamanyata || 104
Das sagte der König, gleichsam die verkörperte göttliche Gnade der Durga, zu ihr, die solche Gunst zu schätzen wußte.
Sie verneigte sich und stimmte zu: „So soll es sein!“
ततः कृतार्थं तं तस्याः कृतपाणिग्रहं नृपः । दत्तासुरपुरैश्वर्यं सत्त्वशीलमुवाच सः ॥ १०५
tatah krtaartham tam tasyaah krtapaanigraham nrpah | dattaasurapuraishvaryam sattvashiilamuvaaca sah || 105
Nachdem Sattvashilas Herzenswunsch erfüllt, er mit dieser Frau verheiratet und ihm die Herrschaft über die Dämonenstädte verliehen war, sprach der König zu ihm:
भुक्तयोरामलकयोस्तयोरेकं मया तव । संशोधितमसंशुद्धादृणी तेऽहं द्वितीयतः ॥ १०६
bhuktayoraamalakayostayorekam mayaa tava | samshodhitamasamshuddhaadrnii te’ham dvitiiyatah || 106
„Von den zwei Mangofrüchten, die ich aß, ist eine jetzt beglichen. Die zweite bin ich dir dafür noch schuldig.“
इति प्रणतमुक्त्वा तं दैत्यपुत्रीं जगाद ताम् । मार्गो मे दर्श्यतां येन स्वपुरीं प्राप्नुयामिति ॥ १०७
iti pranatamuktvaa tam daityaputriim jagaada taam | maargo me darshyataam yena svapuriim praapnuyaamiti || 107
Das sagte der König zu Sattvashila, der sich vor ihm verneigte. Dann bat er die Dämonentochter:
„Zeig mir jetzt den Weg, auf dem ich in meine Stadt zurückfinde.“
ततोऽपराजितं नाम खड्गं भक्ष्यं फलं च सा । एकं जरामृत्युहरं तस्मै दैत्यसुता ददौ ॥ १०८
tato’paraajitam naama khadgam bhakshyam phalam ca saa | ekam jaraamrtyuharam tasmai daityasutaa dadau || 108
Darauf gab die Dämonentochter ihm ein Schwert, „Unbesiegbar“ geheißen,
und eine Frucht, die, wenn er sie aß, Alter und Tod von ihm nehmen sollte.
ताभ्यां युक्तस्तयोक्तायां वाप्यां मग्नः स्वदेशतः । उत्थाय सर्वसंसिद्धकामोऽभूत्स क्रमान्नृपः ॥ १०९
taabhyaam yuktastayoktaayaam vaapyaam magnah svadeshatah | utthaaya sarvasamsiddhakaamo’bhuutsa kramaannrpah || 109
Mit diesen beiden Geschenken sprang er in einen Teich, den sie ihm zeigte, und tauchte schrittweise
aus einem Teich bei sich zu Hause wieder auf. Somit waren alle Wünsche des Königs erfüllt.
सत्त्वशीलोऽपि दैत्यस्त्रीपुरराज्यं शशास सः । तद्ब्रूहि कोऽब्धिपतने द्वयोः सत्त्वाधिकोऽनयोः ॥ ११०
sattvashiilo’pi daityastriipuraraajyam shashaasa sah | tadbruuhi ko’bdhipatane dvayoh sattvaadhiko’nayoh || 110
Sattvashila hingegen übte seine Herrschaft über die Städte der Dämonin aus.
Sag mir also: Wer von den beiden war der Mutigere, als er sich ins Wasser stürzte?“
इति श्रुत्वा तथाप्रश्नं वेतालाच्छापभीतितः । स त्रिविक्रमसेनस्तं भूपतिः प्रत्यभाषत ॥ १११
iti shrutvaa tathaaprashnam vetaalaacchaapabhiititah | sa trivikramasenastam bhuupatih pratyabhaashata || 111
Nachdem König Trivikramasena dieselbe Frage von dem Leichengeist gehört hatte, erwiderte er auch aus Angst vor seiner Verwünschung:
एतयोः सत्त्वशीलोऽत्र स मे सत्त्वाधिको मतः । स ह्यविज्ञाततत्त्वार्थो निरास्थः पतितोऽम्बुधौ ॥ ११२
etayoh sattvashiilo’tra sa me sattvaadhiko matah | sa hyavijnaatatattvaartho niraasthah patito’mbudhau || 112
„Von den beiden dünkt mich Sattvashila der Mutigere. Er wußte ja nicht, worauf er sich einließ,
und hatte nichts zu verlieren, als er ins Meer sprang.
राजा तु तत्त्वं विज्ञाय विवेशाम्बोधिमास्थया । दैत्यकन्यां च नावाञ्छदसाध्या स्पृहयेति सः ॥ ११३
raajaa tu tattvam vijnaaya viveshaambodhimaasthayaa | daityakanyaam ca naavaanchadasaadhyaa sprhayeti sah || 113
Der König aber kannte die Wahrheit, als er hoffnungsvoll untertauchte. Die Dämonentochter begehrte er nicht,
denn ihm war klar: ‚Die läßt sich nicht gewinnen, wenn man sie bedrängt!‘
इति तस्याकार्ण्य वचो निरस्तमौनस्य भूपतेः स्कन्धात् । स जगाम पूर्ववत्तं वेतालः शिंशपातरुं स्वपदम् ॥ ११४
iti tasyaakaarnya vaco nirastamaunasya bhuupateh skandhaat | sa jagaama puurvavattam vetaalah shimshapaatarum svapadam || 114
Also hatte der Vetala die Worte des Königs, der damit sein Schweigen brach, gehört.
Wie zuvor schon ließ er sich von dessen Schulter herab und ging seines Weges zum Ashokabaum.
राजापि तथैव स तं पुनरप्यानेतुमनुजगाम जवात् । प्रारब्धे ह्यसमाप्ते कार्ये शिथिलीभवन्ति किं सुधियः ॥ ११५
raajaapi tathaiva sa tam punarapyaanetumanujagaama javaat | praarabdhe hyasamaapte kaarye shithiliibhavanti kim sudhiyah || 115
Der König eilte ihm sofort wieder hinterher, um ihn zu holen. Denn welcher kluge Mensch erschlafft,
bevor er eine Sache, die er begonnen hat, zu Ende bringt ?
इति महाकविश्रीसोमदेवभट्टविरचिते कथासरित्सागरे शशाङ्कवतीलम्बके चतुर्दशस्तरङ्गः ।
iti mahaakavishriisomadevabhattaviracite kathaasaritsaagare shashaankavatiilambake caturdashastarangah |
So verklingt im Buch Shashankavati aus dem Weltmeer gespeist von Strömen der Erzählungen,
die der Dichterfürst Shri Somadeva Bhatta komponiert hat, die vierzehnte Welle.
No comments:
Post a Comment