एकादशस्तरङ्गः ekaadashastarangah | Die elfte Welle Kapitel 11 alte Zählung: 78
चतुर्थो वेतालः caturtho vetaalah Der 4. Vetala
ततो गत्वा पुनस्तस्य निकटं शिंशपातरोः । स त्रिविक्रमसेनोऽत्र श्मशानं निशि भूपतिः ॥ १
tato gatvaa punastasya nikatam shimshapaataroh | sa trivikramaseno’tra shmashaanam nishi bhuupatih || 1
Und so ging König Trivikramasena nachts wieder zum Ashokabaum auf dem Verbrennungsplatz.
लब्ध्वा मुक्ताट्टहासं तं वेतालं नृशरीरगम् । निष्कम्पः स्कन्धमारोप्य तूष्णीमुदचलत्ततः ॥ २
labdhvaa muktaattahaasam tam vetaalam nrshariiragam | nishkampah skandhamaaropya tuushniimudacalattatah || 2
Dort fand er den Vetala, der wieder in einer Leiche steckte und ein schrilles Gelächter ausstieß,
setzte ihn sich furchtlos auf die Schulter und ging schweigend seines Weges.
चलन्तं च तमंसस्थो वेतालः सोऽब्रवीत्पुनः । राजन्कुभिक्षोरेतस्य कृते कोऽयं तव श्रमः ॥ ३
calantam ca tamamsastho vetaalah so’braviitpunah | raajankubhikshoretasya krte ko’yam tava shramah || 3
Als er so ging, sprach der auf seiner Schulter sitzende Leichengeist ihn wieder an:
„König, was soll die Quälerei im Auftrag dieses armseligen Wandermönchs?
आयासे निष्फलेऽमुष्मिन्विवेको बत नास्ति ते । तदिमां शृणु मत्तस्त्वं कथां पथि विनोदिनीम् ॥ ४
aayaase nishphale’mushminviveko bata naasti te | tadimaam shrnu mattastvam kathaam pathi vinodiniim || 4
Diese fruchtlose Schufterei ist deiner ganz und gar unwürdig! Hör dir also meine Geschichte an, die dich auf dem Weg unterhalten wird:
अस्ति शोभावती नाम सत्याख्या नगरी भुवि । तस्यां च शूद्रकाख्योऽभूद्भूपतिः प्राज्यविक्रमः ॥ ५
asti shobhaavatii naama satyaakhyaa nagarii bhuvi | tasyaam ca shuudrakaakhyo’bhuudbhuupatih praajyavikramah || 5
Es gibt eine Stadt auf der Erde, die zu Recht Shobhavatii, die Leuchtende, genannt wird.
In der herrschte Shuudraka, ein König von großer Kühnheit.
यस्य जज्वाल जयिनः प्रतापज्वलनोऽनिशम् । बन्दीकृतारिललनाधूतचामरमारुतैः ॥ ६
yasya jajvaala jayinah prataapajvalano’nisham | bandiikrtaarilalanaadhuutacaamaramaarutaih || 6
Das Feuer der Macht dieses siegreichen Königs wurde stets aufs Neue entfacht
mit den Winden der Yakschweifwedel, geschaukelt von Konkubinen, die er seinen Feinden abgejagt hatte.
अलुप्तधर्मचरणस्फीता मन्ये वसुंधरा । राज्ञि यस्मिन्विसस्मार रामादीनपि भूपतीन् ॥ ७
aluptadharmacaranasphiitaa manye vasumdharaa | raajni yasminvisasmaara raamaadiinapi bhuupatiin || 7
Unter der Herrschaft dieses seine Pflichten ununterbrochen befolgenden Königs, scheint mir,
hatte die Welt andere Könige, inklusive Rama, vergessen.
तं कदाचिन्महीपालं प्रियशूरमुपाययौ । सेवार्थं मालवादेको नाम्ना वीरवरो द्विजः ॥ ८
tam kadaacinmahiipaalam priyashuuramupaayayau | sevaartham maalavaadeko naamnaa viiravaro dvijah || 8
Eines Tages kam Viiravara, ein Brahmane aus Maalwa, geritten, um diesem Erdenhüter, der Helden liebte, zu dienen.
यस्य धर्मवती नाम भार्या सत्यवरः सुतः । कन्या वीरवती चेति त्रयं गृहपरिच्छदः ॥ ९
yasya dharmavatii naama bhaaryaa satyavarah sutah | kanyaa viiravatii ceti trayam grhaparicchadah || 9
Seine Frau hieß Dharmavatii, sein Sohn Satyavara, seine Tochter Viiravatii. Diese drei waren seine Hausgenossen.
सेवापरिच्छदश्चान्यन्त्रयं कट्यां कृपाणिका । करे करतलैकत्र चारु चर्म परत्र च ॥ १०
sevaaparicchadashcaanyantrayam katyaam krpaanikaa | kare karatalaikatra caaru carma paratra ca || 10
Dazu kamen drei eigene Dienstmänner. An seiner Seite hing ein Dolch, in einer Hand hielt er sein Schwert,
am anderen Arm trug er seinen aufpolierten Schild.
तावन्मात्रपरीवारो दीनारशतपञ्चकम् । प्रत्यहं प्रार्थयामास राज्ञस्तस्मात्स वृत्तये ॥ ११
taavanmaatrapariivaaro diinaarashatapancakam | pratyaham praarthayaamaasa raajnastasmaatsa vrttaye || 11
So viele umfasste sein Gefolge. Darum verlangte er vom König auch fünfhundert Dinare täglich für seinen Unterhalt.
राजापि स तमाकारसूचितोदारपौरुषम् । वीक्ष्य तस्मै ददौ वृत्तिं शूद्रकस्तां यथेप्सितां ॥ १२
raajaapi sa tamaakaarasuucitodaarapaurusham | viikshya tasmai dadau vrttim shuudrakastaam yathepsitaam || 12
König Shudraka jedoch nahm seinen Auftritt als Zeichen großen Mannesmutes wahr und gab ihm den Lohn wie verlangt.
अल्पे परिकरेऽप्येभिरियद्भिः स्वर्णरूपकैः । किमेष व्यसनं पुष्णात्यथ कंचन सद्व्ययम् ॥ १३
alpe parikare’pyebhiriyadbhih svarnaruupakaih | kimesha vyasanam pushnaatyatha kamcana sadvyayam || 13
Würde er bei so einer kleinen Gefolgschaft mit so vielen Goldstücken eher seine Laster, oder eine nützliche Sache fördern?
इत्यन्वेष्टुं समाचारं कौतुकात्स महीपतिः । प्रच्छन्नान्स्थापयामस चारानस्यात्र पृष्ठतः ॥ १४
ityanveshtum samaacaaram kautukaatsa mahiipatih | pracchannaansthaapayaamasa caaraanasyaatra prshthatah || 14
Um sein Verhalten zu untersuchen, ernannte der wissbegierige Erdenhüter verdeckte Agenten, die er um ihn herum platzierte.
स च वीरवरः प्रातः कृत्वा भूपस्य दर्शनम् । स्थित्वा च तस्या मध्याह्नं सिंहद्वारे धृतायुधः ॥ १५
sa ca viiravarah praatah krtvaa bhuupasya darshanam | sthitvaa ca tasyaa madhyaahnam simhadvaare dhrtaayudhah || 15
Und so erschien Viravara jeden Morgen beim König zur Audienz. Gegen Mittag bezog er voll bewaffnet Stellung vor dem Löwentor.
गत्वा स्ववृत्तिलब्धानां दीनाराणां शतं गृहे । भोजनार्थं स्वभार्याया हस्ते प्रादात्किलान्वहम् ॥ १६
gatvaa svavrttilabdhaanaam diinaaraanaam shatam grhe | bhojanaartham svabhaaryaayaa haste praadaatkilaanvaham || 16
Mit den Dinaren, die er als Lohn erhielt, ging er nach Hause. Hundert gab er seiner Frau auf die Hand zum Essenkochen, und zwar jeden Tag.
वस्त्राङ्गरागताम्बूलं क्रीणाति स्म शतेन च । शतं स्नात्वा च पूजार्थे व्यधाद्विष्णोः शिवस्य च ॥ १७
vastraangaraagataambuulam kriinaati sma shatena ca | shatam snaatvaa ca puujaarthe vyadhaadvishnoh shivasya ca || 17
Nach dem Baden kauft er für Hundert Kleidung, Salben und Betel, Hundert gibt er aus für den Gottesdienst an Vishnu und Shiva,
विप्रेभ्यः कृपणेभ्यश्च ददौ दानं शतद्वयम् । एवं विभेजे पञ्चापि तानि नित्यं शतान्यसौ ॥ १८
viprebhyah krpanebhyashca dadau daanam shatadvayam | evam vibheje pancaapi taani nityam shataanyasau || 18
Zweihundert verteilte er als Almosen unter notleidenden Brahmanen. So gab er diese Fünfhundert jeden Tag wieder aus.
ततः कृत्वाग्निकार्यादि भुक्त्वा गत्वैकको निशि । सिंहद्वारे पुनस्तस्थौ पाणौ करतलां दधत् ॥ १९
tatah krtvaagnikaaryaadi bhuktvaa gatvaikako nishi | simhadvaare punastasthau paanau karatalaam dadhat || 19
Nachts, sobald er den Feuerdienst versehen und selbst gegessen hatte, ging er allein ans Löwentor
und stellte sich mit dem Schwert in der Hand davor.
एतां सततचर्यां च तस्य वीरवरस्य सः । राजा चारमुखाच्छ्रुत्वा तुतोष हृदि शूद्रकः ॥ २०
etaam satatacaryaam ca tasya viiravarasya sah | raajaa caaramukhaacchrutvaa tutosha hrdi shuudrakah || 20
Diese tägliche Routine des Viravara hörte König Shuudraka von den Spähern wie aus einem Mund, und er freute sich von Herzen.
निवारयामास च तांश्चारांस्तस्यानुमार्गगान् । मेने विशेषपूजार्हं पुरुषातिशयं च तम् ॥ २१
nivaarayaamaasa ca taamshcaaraamstasyaanumaargagaan | mene visheshapuujaarham purushaatishayam ca tam || 21
Er zog die ihn auf Schritt und Tritt verfolgenden Kundschafter ab,
weil er ihn für einen hervorragenden Mann hielt, der jeden Respekt verdiente.
अथ यातेषु दिवसेष्ववहेलावलङ्घिते । ग्रीष्मे वीरवरेणात्र सुप्रचण्डार्कतेजसि ॥ २२
atha yaateshu divaseshvavahelaavalanghite | griishme viiravarenaatra supracandaarkatejasi || 22
Die Zeit verging, und Vivavara hatte die Gluthitze, als die Strahlen der Sonne besonders gnadenlos brannten, mit Leichtigkeit überwunden,
तदीर्श्यात इवोद्भूतविद्युत्करतलां दधत् । धाराप्रहारी निनदन्नाजगाम घनागमः ॥ २३
tadiirshyaata ivodbhuutavidyutkaratalaam dadhat | dhaaraaprahaarii ninadannaajagaama ghanaagamah || 23
nahten gleichsam aus Eifersucht auf ihn brüllende Donnerwolken, ließen ihre Regentropfen herabprasseln
und ihre Schwertblitze einschlagen.
तदा च घोरमेघौघे प्रवर्षति दिवानिशम् । सिंहद्वारे तथैवासीत्सोऽत्र वीरवरोऽचलः ॥ २४
tadaa ca ghorameghaughe pravarshati divaanisham | simhadvaare tathaivaasiitso’tra viiravaro’calah || 24
Und obgleich die Wolkenkolosse Tag und Nacht ihren Regen vergossen, sah man Viravara bewegungslos vorm Löwentor ausharren.
तं च दृष्ट्वा दिवा राजा प्रासादाग्रात्स शूद्रकः । निशि भूयस्तदारोहज्जिज्ञासुस्तस्य तां स्थितिम् ॥ २५
tam ca drshtvaa divaa raajaa praasaadaagraatsa shuudrakah | nishi bhuuyastadaarohajjijnaasustasya taam sthitim || 25
Tagsüber hatte König Shudraka ihn schon vom Terrassendach aus gesehen. Nun aber stieg er in der Nacht wieder herauf,
um sich zu überzeugen, daß er da immer noch stand.
जगाद च ततः को नु सिंहद्वारे स्थितोऽत्र भोः । तच्छ्रुत्वाहं स्थितोऽत्रेति सोऽपि वीरवरोऽब्रवीत् ॥ २६
jagaada ca tatah ko nu simhadvaare sthito’tra bhoh | tacchrutvaaham sthito’treti so’pi viiravaro’braviit || 26
Er rief: „Heda, wer steht denn da am Löwentor?“ Viravara hörte ihn und rief zurück: „Ich stehe hier!“
अहो सुदृढसत्त्वोऽयं भक्तो वीरवरो मयि । तदेष प्रापणीयो मेऽवश्यमेव महत्पदम् ॥ २७
aho sudrdhasattvo&yam bhakto viiravaro mayi | tadesha praapaniiyo me’vashyameva mahatpadam || 27
„Aha, ein Mann von festem Mut ist also dieser Viravara, und mir so ergeben! Ich muß ihn wohl auf einen höheren Posten befördern.“
इति संचिन्त्य नृपतिः प्रासादवतीर्य सः । शूद्रकः शयनं भेजे प्रविश्यान्तःपुरं ततः ॥ २८
iti samcintya nrpatih praasaadavatiirya sah | shuudrakah shayanam bheje pravishyaantahpuram tatah || 28
Mit dieser Überlegung stieg König Shudraka vom Terrassendach herab. Er betrat die inneren Gemächer und ging zu Bett.
अन्येद्युश्च भृशं मेघे धारासारेण वर्षति । प्रदोषे गुप्तभवने काले तमसि जृम्भिते ॥ २९
anyedyushca bhrsham meghe dhaaraasaarena varshati | pradoshe guptabhavane kaale tamasi jrmbhite || 29
Am Abend darauf - wieder ergoss sich ein gewaltiger Wolkenbruch – gähnende Finsternis hatte das Sternenzelt verschlungen –
पुनः स राजा जिज्ञासुः प्रासादमधिरुह्य तम् । सिंहद्वारे स्थितः कोऽत्रेत्येकाकी प्राह तं स्फुटम् ॥ ३०
punah sa raajaa jijnaasuh praasaadamadhiruhya tam | simhadvaare sthitah ko’tretyekaakii praaha tam sphutam || 30
hatte der König, um sich zu vergewissern, wieder das Terrassendach erklommen.
„Wer steht denn da am Löwentor?“ rief er, da allein, dem Viravara klar und deutlich zu.
अहं स्थित इति प्रोक्ते पुनर्वीरवरेण च । यावद्विस्मयते सोऽत्र राजा तद्वैर्यदर्शनात् ॥ ३१
aham sthita iti prokte punarviiravarena ca | yaavadvismayate so’tra raajaa tadvairyadarshanaat || 31
„Das bin ich!“ rief Viravara wieder. Und während der König sich noch über seinen Durchhaltewillen wunderte,
तावद्विदूरे शुश्राव सहसा रुदतीं स्त्रियम् । विषादविकलामेकां प्रलापकरुणस्वनम् ॥ ३२
taavadviduure shushraava sahasaa rudatiim striyam | vishaadavikalaamekaam pralaapakarunasvanam || 32
hörte er auf einmal eine Frau in der Ferne heftig weinen. In ihrer Verzweiflung
brachte sie nur noch unzusammenhängendes, klägliches Wimmern hervor.
न मे राष्ट्रे पराभूतो न दुःखितः । कश्चिदस्ति तदेषा का रोदित्येकाकिनी निशि ॥ ३३
na me raashtre paraabhuuto na duhkhitah | kashcidasti tadeshaa kaa rodityekaakinii nishi || 33
‚In meinem Königreich gibt es keinen einzigen Erniedrigten, von Gram Gebeugten. Wer also ist sie, die da einsam in der Nacht so weint?‘
इति चाचिन्तयच्छ्रुत्वा स जातकरुणो नृपः । आदिदेश च तं वीरवरमेकमधः स्थितं ॥ ३४
iti caacintayacchrutvaa sa jaatakaruno nrpah | aadidesha ca tam viiravaramekamadhah sthitam || 34
fragte der König sich. Er hatte sie gehört und Mitleid kam in ihm auf. Dann befahl er dem Viravara, der da unten ganz alleine stand:
भो वीरवर शृण्वेषा दूरे स्त्री कापि रोदिति । कासौ रोदिति किं चेति त्वया गत्वा निरूप्यताम् ॥ ३५
bho viiravara shrnveshaa duure strii kaapi roditi | kaasau roditi kim ceti tvayaa gatvaa niruupyataam || 35
„He, Viravara! Hör, wie da hinten eine Frau weint. Geh los und finde raus, wer sie ist und warum sie heult!“
तच्छ्रुत्वा स तथेत्युक्त्वा गन्तुं वीरवरस्ततः । प्रावर्तत निबद्धासिधेनुः करतलाकरः ॥ ३६
tacchrutvaa sa tathetyuktvaa gantum viiravarastatah | praavartata nibaddhaasidhenuh karatalaakarah || 36
Als Viravara ihn hörte, rief er: „Geht klar!“ und schickte sich an loszugehen.
Er steckte sich ein Messer in den Gürtel und nahm sein Schwert zur Hand.
न च मेघान्धकारं तज्ज्वलद्विद्युद्विलोचनम् । स्थूलधाराशिलावर्षि रक्षोरूपमजीगणत् ॥ ३७
na ca meghaandhakaaram tajjvaladvidyudvilocanam | sthuuladhaaraashilaavarshi rakshoruupamajiiganat || 37
Er sah sich als schwarzen Donnerwolkengeist, der den dichten Regen an Stelle von Steinen,
der Blitze schleuderte, in deren Licht er sehen konnte.
प्रस्थितं वीक्ष्य तादृश्यां तस्यां रात्रौ तमेककम् । करुणाकौतुकाविष्टो राजा प्रासादपृष्ठतः ॥ ३८
prasthitam viikshya taadrshyaam tasyaam raatrau tamekakam | karunaakautukaavishto raajaa praasaadaprshthatah || 38
Und König Shudraka sah ihm vom Terrassendach aus Mitgefühl und Neugier nach, wie er in solch einer Nacht allein aufbrach.
अवतीर्य गृहीतासिरेकाकी तस्य पृष्ठतः । सोऽपि प्रतस्थे तत्रैव शूद्रकोऽनुपलक्षितः ॥ ३९
avatiirya grhiitaasirekaakii tasya prshthatah | so’pi pratasthe tatraiva shuudrako’nupalakshitah || 39
Der König stieg herab, ergriff sein Schwert und ging ihm allein und unbeobachtet hinterher.
स च वीरवरो गत्वा रुदितानुसृतिक्रियः । बाहिर्नगर्याः प्रापैकं सरस्तत्र ददर्श च ॥ ४०
sa ca viiravaro gatvaa ruditaanusrtikriyah | baahirnagaryaah praapaikam sarastatra dadarsha ca || 40
Viravara ging weiter der weinenden Klage folgend. Außerhalb der Stadt erreichte er ein Wasserbecken und sah dort,
हा शूर हा कृपालो हा त्यागिञ्शून्या त्वया कथम् । वत्स्यामीत्यादिरुदतीं तां स्त्रियं वारिमध्यगाम् ॥ ४१
haa shuura haa krpaalo haa tyaaginshuunyaa tvayaa katham | vatsyaamiityaadirudatiim taam striyam vaarimadhyagaam || 41
wie eine Frau aus der Mitte des Bassins weinend klagte: “O Weh mein Held, hab Mitleid, wie soll ich ohne dich weiterleben, mein Liebling?“
का त्वं रोदिषि किं चैवमित्यन्वक्प्राप्तभूपतिः । पप्रच्छ तां च साश्चर्यस्ततः साप्येवमभ्यधात् ॥ ४२
kaa tvam rodishi kim caivamityanvakpraaptabhuupatih | papraccha taam ca saashcaryastatah saapyevamabhyadhaat || 42
„Wer bist du, und was weinst du so?“ fragte, vom König dicht gefolgt, Viravara sie verwundert. Woraufhin sie erwiderte:
भो वीरवर जानीह वत्स मां पृथिवीमिमाम् । तस्या ममाधुना राजा शूद्रको धार्मिकः पतिः ॥ ४३
bho viiravara jaaniiha vatsa maam prthiviimimaam | tasyaa mamaadhunaa raajaa shuudrako dhaarmikah patih || 43
„Viravara, Liebster, wisse: Ich bin die Erde, und König Shudraka, der Gerechte, ist jetzt mein Herr.
तृतीये च दिने तस्य राज्ञो मृत्युर्भविष्यति । तादृशं च पतिं प्राप्स्याम्यहमन्यं नृपं कुतः ॥ ४४
trtiiye ca dine tasya raajno mrtyurbhavishyati | taadrsham ca patim praapsyaamyahamanyam nrpam kutah || 44
Am dritten Tage wird dieser König tot sein. Woher nehm‘ ich dann einen anderen König, der so ist, wie mein Herr?
अतस्तमनुशोचामि दुःखितात्मानमेव च । एतच्छ्रुत्वा स तां त्रस्त इव वीरवरोऽब्रवीत् ॥ ४५
atastamanushocaami duhkhitaatmaanameva ca | etacchrutvaa sa taam trasta iva viiravaro’braviit || 45
Jetzt traure ich um ihn und mein armes Selbst!“ Als Viravara sie so hörte, fragte er sie fast erschüttert:
हे देवि कच्चिदप्यस्ति कोऽप्युपायः स तादृशः । येनास्य न भवेद्मृत्युर्जगद्रक्षामणेः प्रभोः ॥ ४६
he devi kaccidapyasti ko’pyupaayah sa taadrshah | yenaasya na bhavedmrtyurjagadrakshaamaneh prabhoh || 46
„O Göttin, gibt es denn kein Mittel gar, mit dem der Tod dieses die Welt schützenden Amuletts zu verhindern wäre?“
इति तद्वचनं श्रुत्वा सा जगाद वसुंधरा । एकोऽस्त्युपायस्तं चैकः कर्तुं शक्तो भवानिति ॥ ४७
iti tadvacanam shrutvaa saa jagaada vasumdharaa | eko’styupaayastam caikah kartum shakto bhavaaniti || 47
Als die Erdgöttin hörte, was er da sagte, sprach sie: „Ein Mittel gibt es, und das kannst nur du allein, mein Herr, richtig einsetzen.“
ततो वीरवरोऽवादीत्तर्हि देवि वद द्रुतम् । यावत्तत्साधयाम्याशु कोऽर्थः प्राणैर्ममान्यथा ॥ ४८
tato viiravaro’vaadiittarhi devi vada drutam | yaavattatsaadhayaamyaashu ko’rthah praanairmamaanyathaa || 48
Woraufhin Viravara erwiderte: „Dann nenn es geschwind, Göttin, damit ich es anwende! Welchen Sinn hätte denn sonst mein Leben?“
तच्छ्रुत्वोवाच वसुधा वीरः कोऽन्यस्त्वया समः । स्वामिभक्तस्तदेतस्य शर्मोपायमिमं शृणु ॥ ४९
tacchrutvovaaca vasudhaa viirah ko’nyastvayaa samah | svaamibhaktastadetasya sharmopaayamimam shrnu || 49
Nach diesen Worten sprach Mutter Erde: „Kein anderer ist seinem Herrn so ergeben wie du. Also hör‘ jetzt das Mittel für sein Wohlergehen:
राज्ञा कृतप्रतिष्ठास्ति यैषा राजकुलान्तिके । उत्तमा चण्डिका देवीसांनिध्योत्कर्षशालिनी ॥ ५०
raajnaa krtapratishthaasti yaishaa raajakulaantike | uttamaa candikaa deviisaamnidhyotkarshashaalinii || 50
Vor seinem Palast hat der König einen Wohnsitz errichtet für die allerbeste Göttin Candika,
berühmt dafür, sich denen zu offenbaren, die ihr nahekommen.
तस्यै सत्त्ववरं पुत्रमुपहारीकरोषि चेत् । तन्नैष राजा म्रियते जीवत्यन्यत्समाशतम् ॥ ५१
tasyai sattvavaram putramupahaariikaroshi cet | tannaisha raajaa mriyate jiivatyanyatsamaashatam || 51
Wenn du der deinen Sohn Sattvavara zum Opfer bringst, wird der König nicht sterben, sondern noch hundert Jahre lang leben.
अद्यैव चैतद्भवता कृतं चेदस्ति तच्छिवम् । अन्यथास्य तृतीयेऽह्नि प्राप्ते नास्त्येव जीवितम् ॥ ५२
adyaiva caitadbhavataa krtam cedasti tacchivam | anyathaasya trtiiye’hni praapte naastyeva jiivitam || 52
Wenn du das gleich heute tust, ist das ein Glück für ihn. Andernfalls wird er den dritten Tag nicht überleben.“
इत्युक्तः स तया पृथ्व्या वीरो वीरवरस्तदा । यामि देवि करोम्येतदधुनैवेत्यभाषत ॥ ५३
ityuktah sa tayaa prthvyaa viiro viiravarastadaa | yaami devi karomyetadadhunaivetyabhaashata || 53
Auf diese Worte der Erde antwortete Held Viravara: „Ich gehe, Göttin, und erledige das jetzt gleich!“
ततो भद्रं तवेत्युक्त्वा वसुधा सा तिरोदधे । तच्च सर्वं स शुश्राव गुप्तमन्वक्स्थितो नृपः ॥ ५४
tato bhadram tavetyuktvaa vasudhaa saa tirodadhe | tacca sarvam sa shushraava guptamanvaksthito nrpah || 54
„Dann viel Glück!“ sagte Vasudhaa und wurde unsichtbar. Das alles hatte aus seinem nahen Versteck der König mitangehört.
ततश्च गूढे जिज्ञासौ तस्मिन्राज्ञ्यनुगच्छति । शूद्रके त्वरितं गेहं निशि वीरवरो ययौ ॥ ५५
tatashca guudhe jijnaasau tasminraajnyanugacchati | shuudrake tvaritam geham nishi viiravaro yayau || 55
Da lief Viravara noch in der Nacht zurück nach Hause. Und König Shudraka folgte ihm unbemerkt, weil er wissen wollte, wie’s weiterging.
तत्र पुत्रोपहारोऽस्य राजार्थे धरया यथा । उक्तस्तथाब्रवीत्पत्न्यै धर्मवत्यै विबोध्य सः ॥ ५६
tatra putropahaaro’sya raajaarthe dharayaa yathaa | uktastathaabraviitpatnyai dharmavatyai vibodhya sah || 56
Viravara weckte seine Frau Dharmavati und berichtete ihr, daß Mutter Erde ihm gesagt hatte,
er solle um des Königs willen seinen Sohn opfern.
तच्छ्रुत्वा सा तमाह स्म नाथ कार्यं शिवं प्रभोः । तत्प्रबोध्य सुतस्यास्य शिशोर्वक्तुं भवानिति ॥ ५७
tacchrutvaa saa tamaaha sma naatha kaaryam shivam prabhoh | tatprabodhya sutasyaasya shishorvaktum bhavaaniti || 57
Als sie ihn gehört hatte, sagte sie: „Mein Herr, wir müssen des Königs Wohl besorgen. Darum weck den Jungen auf und sag es ihm selbst!“
ततः प्रबोध्य सुप्तं तं बालं सत्त्ववरं सुतम् । आख्याय तं च वृत्तान्तमेवं वीरवरोऽब्रवीत् ॥ ५८
tatah prabodhya suptam tam baalam sattvavaram sutam | aakhyaaya tam ca vrttaantamevam viiravaro’braviit || 58
Also weckte Viravara seinen schlafenden Sohn, den kleinen Sattvavara, erzählte ihm sein Erlebnis und sagte dann:
तत्पुत्र चण्डिकादेव्या उपहारीकृते त्वयि । राजा जीवत्यसौ नो चेत्तृतीयेऽह्नि विपद्यते ॥ ५९
tatputra candikaadevyaa upahaariikrte tvayi | raajaa jiivatyasau no cettrtiiye’hni vipadyate || 59
„Darum, mein Junge, bringen wir dich der Göttin Candika zum Opfer. Dann lebt der König. Wenn nicht, fällt er in drei Tagen tot um.“
एतच्छ्रुत्वा बालोऽपि यथार्थं नाम दर्शयन् । अक्लीबचित्तः पितरं तं स सत्त्ववरोऽब्रवीत् ॥ ६०
etacchrutvaa baalo’pi yathaartham naama darshayan | akliibacittah pitaram tam sa sattvavaro’braviit || 60
Daraufhin machte der Junge, noch ein Kind zwar, seinem Namen „Der wahrhaft Mutige“ alle Ehre,
indem er, ohne in Gedanken zu schwanken, zu seinem Vater sagte:
कृतार्थोऽहं मम प्राणै राजा चेत्तात जीवति । भुक्तस्य हि तदन्नस्य दत्ता स्यान्निष्कृतिर्मया ॥ ६१
krtaartho’ham mama praanai raajaa cettaata jiivati | bhuktasya hi tadannasya dattaa syaannishkrtirmayaa || 61
„Ich habe alles erreicht, Väterchen, wenn durch mein Leben der König am Leben bleibt.
So kann ich sein Essen, das ich genossen habe, wieder zurückgeben.
तत्किं विलम्ब्यते नीत्वा भगवत्याः पुरोऽधुना । उपहारीकुरुध्वं मामस्तु शान्तिर्मया प्रभोः ॥ ६२
tatkim vilambyate niitvaa bhagavatyaah puro’dhunaa | upahaariikurudhvam maamastu shaantirmayaa prabhoh || 62
Also was zögert ihr noch? Bringt mich jetzt gleich zum Opfer vor die Göttin. Dann soll durch mich der König Frieden finden!“
इति सत्त्ववरेणोक्ते तेन वीरवरोऽत्र सः । साधु सत्यं प्रसूतोऽसि मत्तः पुत्रेत्यभाषत ॥ ६३
iti sattvavarenokte tena viiravaro’tra sah | saadhu satyam prasuuto’si mattah putretyabhaashata || 63
Nachdem Sattvavara das gesagt hatte, rief Viravara: „Du bist wahrlich ein von mir gezeugter Sohn!“
एतत्सोऽन्वागतो राजा सर्वं श्रुत्वा बहिः स्थितः । अहो एषां समं सत्त्वं सर्वेषामित्यचिन्तयत् ॥ ६४
etatso’nvaagato raajaa sarvam shrutvaa bahih sthitah | aho eshaam samam sattvam sarveshaamityacintayat || 64
Da der König ihm gefolgt war, hatte er alles von draußen mitangehört. „Die sind ja alle gleich, was ihren Mut angeht!“ sagte er sich.
ततो वीरवरः स्कन्धे कृत्वा सत्त्ववरं सुतम् । भार्या धर्मवती चास्य कन्यां वीरवतीमपि ॥ ६५
tato viiravarah skandhe krtvaa sattvavaram sutam | bhaaryaa dharmavatii caasya kanyaam viiravatiimapi || 65
Dann setzte Viravara sich seinen Sohn Sattvavaram auf die Schulter. Seine Frau Dharmavati nahm seine Tochter Viravati mit.
उभौ तौ ययतुस्तस्यां रात्रौ तच्चण्डिकागृहम् । राजापि शूद्रकश्छन्नः पृष्ठतः स तयोर्ययौ ॥ ६६
ubhau tau yayatustasyaam raatrau taccandikaagrham | raajaapi shuudrakashchannah prshthatah sa tayoryayau || 66
In dieser Nacht gingen sie beide zum Tempel der Durga. König Shudraka schlich ihnen wieder heimlich hinterher.
तत्र देव्या पुरः स्कन्धात्सोऽथ पित्रावतारितः । देवीं सत्त्ववरो नत्वा धैर्यराशिर्व्यजिज्ञपत् ॥ ६७
tatra devyaa purah skandhaatso’tha pitraavataaritah | deviim sattvavaro natvaa dhairyaraashirvyajijnapat || 67
Dort vor der Skulptur hob sein Vater sich den Sattvavara von der Schulter.
Der nahm all seinen Mut zusammen, verneigte sich vor der Göttin und verkündete:
मम मूर्धोपहारेण राजा जीवतु शूद्रकः । अन्यद्वर्षशतं देवि कुर्याद्राज्यमकण्टकम् ॥ ६८
mama muurdhopahaarena raajaa jiivatu shuudrakah | anyadvarshashatam devi kuryaadraajyamakantakam || 68
„Wenn ich meinen Kopf zum Opfer bringe, kann König Shudraka leben und noch weitere hundert Jahre,
o Göttin, sein Königreich unbehelligt regieren.“
एवमुक्तवतस्तस्य साधु साध्वित्युदीर्य सः । सूनोः सत्त्ववरस्यात्र कृष्ट्वा करतलां शिशोः ॥ ६९
evamuktavatastasya saadhu saadhvityudiirya sah | suunoh sattvavarasyaatra krshtvaa karatalaam shishoh || 69
Als der Junge das gesagt hatte, rief Viravara „Bravo. Gut gemacht!“ zog sein Schwert und
छित्त्वा शिरश्चण्डिकायै देव्यै वीरवरो ददौ । मत्पुत्रेणोपहारेण राजा जीवत्विति ब्रुवन् ॥ ७०
chittvaa shirashcandikaayai devyai viiravaro dadau | matputrenopahaarena raajaa jiivatviti bruvan || 70
schlug seinem Sohn den Kopf ab. Diesen bot er Göttin Candika dar mit den Worten: „Möge durch das Opfer meines Sohnes der König leben!“
साधु कः स्वामिभक्तोऽन्यः समो वीरवर त्वया । येनैवमेकसत्पुत्रप्राणव्ययविधायिना ॥ ७१
saadhu kah svaamibhakto’nyah samo viiravara tvayaa | yenaivamekasatputrapraanavyayavidhaayinaa || 71
„Wahrlich Viravara! Wer sonst ist seinem Herrn so ergeben wie du? Der du das Leben deines einzigen, edlen Sohnes hingebend,
दत्तो जीवश्च राज्यं च शूद्रकस्यास्य भूपतेः । इत्यन्तरिक्षादुदगात्तत्क्षणं तत्र भारती ॥ ७२
datto jiivashca raajyam ca shuudrakasyaasya bhuupateh | ityantarikshaadudagaattatkshanam tatra bhaaratii || 72
König Shudraka Leben und Königreich schenkst!“ So ließ sich in diesem Moment eine Stimme von oben vernehmen.
तच्च सर्वं नृपे तस्मिंश्छन्ने शृण्वति पश्यति । कन्या वीरवती सा तु बाला वीरवरात्मजा ॥ ७३
tacca sarvam nrpe tasminshchanne shrnvati pashyati | kanyaa viiravatii saa tu baalaa viiravaraatmajaa || 73
Während der König aus seinem Versteck all das mitansah und hörte, trat Viravaras kleine Tochter Viravati hervor.
उपेत्याश्लिष्य मूर्धानं तस्य भ्रातुर्हतस्य तम् । विलपन्त्युरुशोकान्धा हृत्स्फोटेन व्यपद्यत ॥ ७४
upetyaashlishya muurdhaanam tasya bhraaturhatasya tam | vilapantyurushokaandhaa hrtsphotena vyapadyata || 74
Sie umarmte den Kopf ihres erschlagenen Bruders, stöhnte blind vor überwältigendem Kummer auf
und fiel mit gebrochenem Herzen tot zu Boden.
ततो वीरवरं भार्या धर्मवत्येवमब्रवीत् । राज्ञस्तावत्कृतं श्रेयस्तदिदानीं वदामि ते ॥ ७५
tato viiravaram bhaaryaa dharmavatyevamabraviit | raajnastaavatkrtam shreyastadidaaniim vadaami te || 75
Da sprach Viravaras Ehefrau Dharmavati zu ihm: „Den König haben wir also gerettet. Jetzt lass mich dir Folgendes sagen:
निर्ज्ञाना यत्र बालापि भ्रातृशोकादियं मृता । नष्टेऽपत्यद्वयेऽप्यस्मिंस्तत्र किं जीवितेन मे ॥ ७६
nirjnaanaa yatra baalaapi bhraatrshokaadiyam mrtaa | nashte’patyadvaye’pyasmimstatra kim jiivitena me || 76
Als ahnungsloses Kind ist sie aus Kummer um ihren Bruder gestorben. Beide meine Kinder sind tot. Was fang ich jetzt mit meinem Leben an?
प्रागेव राज्ञः श्रेयोऽर्थं मूढया स्वशिरो मया । देव्यै नोपहृतं तस्माद्देह्यनुज्ञां ममाधुना ॥ ७७
praageva raajnah shreyo’rtham muudhayaa svashiro mayaa | devyai nopahrtam tasmaaddehyanujnaam mamaadhunaa || 77
Weil ich so dumm war, nicht schon früher um des Königs willen der Göttin meinen Kopf zu opfern – gib mir jetzt die Gelegenheit zur Sühne!
प्रविश्याम्यनिलं तावदात्तापत्यकलेवरा । इत्याग्रहाद्वदन्तीं तां सोऽथ वीरवरोऽब्रवीत् ॥ ७८
pravishyaamyanilam taavadaattaapatyakalevaraa | ityaagrahaadvadantiim taam so’tha viiravaro’braviit || 78
Eine leere Hülle bin ich nun. Da geh ich gleich mit ins Feuer!“ So sprach sie, weil ihr Bestes vernichtet war. Darauf Viravara:
एवं कुरुष्व भद्रं ते का हि सम्प्रति ते रतिः । अपत्यदुःखैकमये जीवितव्ये मनस्विनि ॥ ७९
evam kurushva bhadram te kaa hi samprati te ratih | apatyaduhkhaikamaye jiivitavye manasvini || 79
„Mach das - und viel Glück! Denn welche Freuden würden dich, du Herzensgute,
in einem Leben erwarten, das nur noch aus Kummer um deine verlorenen Kinder besteht?
किं न दत्तो मयैवात्मेत्येषा मा भूच्च ते व्यया । दद्यां किं नाहमात्मानमन्यसाध्यं भवेद्यदि ॥ ८०
kim na datto mayaivaatmetyeshaa maa bhuucca te vyayaa | dadyaam kim naahamaatmaanamanyasaadhyam bhavedyadi || 80
Doch sei nicht betrübt, weil du dich nicht zuerst geopfert hast! Hätte ich mich etwa nicht selbst geopfert,
wäre da nicht diese Bedingung gewesen, daß es unser Sohn sein soll?
तत्प्रतीक्षस्व यावत्ते चितामत्र करोम्यहम् । अमीभिर्दारुभिर्देवीक्षेत्रनिर्माणसम्भृतैः ॥ ८१
tatpratiikshasva yaavatte citaamatra karomyaham | amiibhirdaarubhirdeviikshetranirmaanasambhrtaih || 81
Darum warte noch, bis ich dir einen Scheiterhaufen errichte. Dafür sammle ich die Zaunlatten zusammen, die den Tempelhof einfrieden.“
इत्युक्त्वा दारुभिस्तैः स कृत्वा वीरवरश्चिताम् । दीपाग्नेर्ज्वालयामास न्यस्तापत्यशवद्वयाम् ॥ ८२
ityuktvaa daarubhistaih sa krtvaa viiravarashcitaam | diipaagnerjvaalayaamaasa nyastaapatyashavadvayaam || 82
Nach diesen Worten baute Viravara den Scheiterhaufen, legte die beiden Kinderleichen obenauf und zündete ihn mit einer Tempelfackel an.
ततो धर्मवती पत्नी पतित्वा सास्य पादयोः । प्रणम्य देवीं चण्डीं तां व्यजिज्ञपदपांसुला ॥ ८३
tato dharmavatii patnii patitvaa saasya paadayoh | pranamya deviim candiim taam vyajijnapadapaamsulaa || 83
Da fiel seine Frau Dharmavati ihm zu Füßen. Die Fleckenlose verneigte sich vor Göttin Candi und sprach:
जन्मान्तरेऽप्ययं भूयादार्यपुत्रः पतिर्मम । एतत्प्रभोस्तु राज्ञोऽस्तु मद्देहेनामुना शिवम् ॥ ८४
janmaantare’pyayam bhuuyaadaaryaputrah patirmama | etatprabhostu raajno’stu maddehenaamunaa shivam || 84
„Im nächsten Leben soll dieser Ehrenmann mein Gatte sein. Und durch meinen Leib soll sein Herr und König selig werden!“
इत्युदीर्यैव सा साध्वी तस्मिन्नम्भोवहेलया । ज्वालाकलापजटिले निपपात चितानले ॥ ८५
ityudiiryaiva saa saadhvii tasminnambhovahelayaa | jvaalaakalaapajatile nipapaata citaanale || 85
Nach diesen Worten stürzte die Brave sich furchtlos, ja wie ins Wasser so spielerisch, in die Scheiterhaufenflammen,
wo Ihr Haarbüschel sofort Feuer fing.
ततश्च चिन्तयामास वीरो वीरवरोऽत्र सः । निष्पन्नं राजकार्यं मे वाग्दिव्या ह्युद्गता यथा ॥ ८६
tatashca cintayaamaasa vIro vIravaro&tra saH | niShpannaM raajakaaryaM me vaagdivyaa hyudgataa yathaa || 86
Dann sagte der Held Viravara zu sich selbst: ‚Meine Pflicht vor dem König habe ich getan, ganz wie das himmlische Wort mir auftrug.
भुक्तस्य चान्नपिण्डस्य जातोऽहमनृणः प्रभोः । तदिदानीं ममैकस्य केयं जीवितगृध्नुता ॥ ८७
bhuktasya caannapiNDasya jaato&hamanRuNaH prabhoH | tadidaanIM mamaikasya keyaM jIvitagRudhnutaa || 87
Vor meinem Herrn bin ich von Schulden für verzehrte Teig- und Reisballen frei. Warum sollt‘ ich mich noch an dieses Leben klammern?
भरणीयं प्रियं कृत्स्नं व्ययीकृत्य कुटुम्बकम् । जीवयन्नेकमात्मानं मादृशः को हि शोभते ॥ ८८
bharaniiyam priyam krtsnam vyayiikrtya kutumbakam | jiivayannekamaatmaanam maadrshah ko hi shobhate || 88
Einem wie mir geziemt es nicht, als einziger zu leben, wenn er seine Frau und die ganze Familie,
die er eigentlich erhalten soll, umkommen läßt.
तत्किमात्मोपहारेणाप्येतां प्रीणामि नाम्बिकाम् । इत्यालोच्य स देवीं तां स्तुत्या प्रागुपतस्थिवान् ॥ ८९
tatkimaatmopahaarenaapyetaam priinaami naambikaam | ityaalocya sa deviim taam stutyaa praagupatasthivaan || 89
Warum sollte ich Durga also nicht mit meiner Selbstaufopferung zufriedenstellen?‘
Nach solchen Überlegungen stellte er sich mit diesem Loblied vor die Göttin:
जय महिषासुरमारिणि दारिणि रुरुदानवस्य शूलकरे । जय विबुधोत्सवकारिणि धारिणि भुवनत्रयस्य मातृवरे ॥ ९०
jaya mahishaasuramaarini daarini rurudaanavasya shuulakare | jaya vibudhotsavakaarini dhaarini bhuvanatrayasya maatrvare || 90
„Heil dir, Büffeldämontöterin! Die den Dämonen Ruru zerreißt, mit dem Spieß in der Hand!
Heil dir, die den Weisen ein Fest bereitet, der wahren, die Dreiwelt erhaltenden Mutter!
जय जगदर्चितचरणे शरणे निःश्रेयसस्य भक्तानाम् । जय धृतभास्करकिरणे हरणे दुरितान्धकारवृन्दानाम् ॥ ९१
jaya jagadarcitacarane sharane nihshreyasasya bhaktaanaam | jaya dhrtabhaaskarakirane harane duritaandhakaaravrndaanaam || 91
Heil dir, deren Füße die ganze Welt anbetet, du Zuflucht aller, die sich der endgültigen Befreiung ergeben!
Heil dir im Sonnenstrahlenkranz, alle Finsternis aufgetürmter Not wegreißend!
जय कालि जय कपालिनि जय कङ्कालिनि शिवे नमस्तेऽस्तु । शूद्रकनृपतेरधुना प्रसीद मन्मस्तकोपहारेण ॥ ९२
jaya kaali jaya kapaalini jaya kankaalini shive namaste’stu | shuudrakanrpateradhunaa prasiida manmastakopahaarena || 92
Heil dir, Kali! Mit Totenschädeln und Skeletten Behängte, Heilsbringerin!
Erbarme dich hier und jetzt König Shudrakas, für den ich meinen Kopf hingebe!“
इत्युपस्थाय देव्यां स तस्यां वीरवरः पुनः । सद्यः करतलाघातेनोत्तमाङ्गं स्वमच्छिनत् ॥ ९३
ityupasthaaya devyaam sa tasyaam viiravarah punah | sadyah karatalaaghaatenottamaangam svamacchinat || 93
Noch vor der Göttin stehend, schnitt Viravara sich unversehens mit einem einzigen Schwertstreich den Kopf ab.
तदालोक्याखिलं तत्र छन्नस्थः शूद्रको नृपः । साकुलश्च सदुःखश्च साश्चर्यश्च व्यचिन्तयत् ॥ ९४
tadaalokyaakhilam tatra channasthah shuudrako nrpah | saakulashca saduhkhashca saashcaryashca vyacintayat || 94
Das alles sah König Shudraka aus seinem Versteck mit an. Verwirrt, erschrocken und verwundert sagte er sich:
अहो किमप्यनेनैतदन्यत्रादृष्टमश्रुतम् । साधुना सकुटुम्बेन दुष्करं मत्कृते कृतम् ॥ ९५
aho kimapyanenaitadanyatraadrshtamashrutam | saadhunaa sakutumbena dushkaram matkrte krtam || 95
„Alle Achtung, was für eine schwere Heldentat haben der gute Mann und seine Angehörigen eben für mich vollbracht!
Das hat man ja noch nie und nirgendwo gehört oder gesehen!
विचित्रेऽप्यत्र संसारे धीरः स्यादीदृशः कुतः । अख्यापयन्प्रभोरर्थे परोक्षं यो ददात्यसून् ॥ ९६
vicitre’pyatra samsaare dhiirah syaadiidrshah kutah | akhyaapayanprabhorarthe paroksham yo dadaatyasuun || 96
Obgleich dieses Leben voller Wunder ist – wer sonst wäre standhaft genug,
zum Wohle seines Herrn die Seinen heimlich zu opfern, ohne es herauszuschrein?
एतस्य चोपकारस्य न कुर्यां सदृशं यदि । तन्मे का प्रभुता किं च जीवितव्यं पशोरिव ॥ ९७
etasya copakaarasya na kuryaam sadrsham yadi | tanme kaa prabhutaa kim ca jiivitavyam pashoriva || 97
Und wenn ich seinen Dienst nicht gleichwertig erwidern kann – dann wären ja meine Herrschaft, und auch mein Leben, das eines Viehs!“
इति संचिन्त्य नृपतिः खड्गमाकृष्य कोषतः । उपेत्य शूद्रको देवीं तां प्रवीरो व्यजिज्ञपत् ॥ ९८
iti samcintya nrpatih khadgamaakrshya koshatah | upetya shuudrako deviim taam praviiro vyajijnapat || 98
Nach dieser Überlegung zog König Shudraka sein Schwert aus der Scheide, trat vor die Göttin, und verkündete heldenhaft:
सततानुप्रपन्नस्य भगवत्यधुनामुना । मम मूर्धोपहारेण सुप्रीता कुर्वननुग्रहम् ॥ ९९
satataanuprapannasya bhagavatyadhunaamunaa | mama muurdhopahaarena supriitaa kurvananugraham || 99
„Sei mir gewogen, o Göttin, deinem treuen Gefolgsmann, der dir jetzt seinen Kopf zum Opfer bringt, und erweise mir eine Gunst:
अयं वीरवरो विप्रो नामानुगुणचेष्टितः । मदर्थमुज्झितप्राणः सकुटुम्बोऽपि जीवतु ॥ १००
ayam viiravaro vipro naamaanugunaceshtitah | madarthamujjhitapraanah sakutumbo’pi jiivatu || 100
Lass diesen Brahmanen Viravara, der mit Handlungen seinem Namen alle Ehre macht,
der meinetwegen sein Leben hingab, mit seinen Angehörigen wiederauferstehen!“
इत्युदीर्यासिना राजा शिरश्छेत्तुं स शूद्रकः । यावत्प्रवर्तते तावदुदभूद्भारती दिवः ॥ १०१
ityudiiryaasinaa raajaa shirashchettum sa shuudrakah | yaavatpravartate taavadudabhuudbhaaratii divah || 101
Als König Shudraka nach dieser Ankündigung Anstalten machte, sich den Kopf abzusäbeln,
ließ eine Stimme vom Himmel herab sich vernehmen:
मा साहसं कृथास्तुष्टा सत्त्वेनानेन ते ह्यहम् । प्रत्युज्जीवतु सापत्यदारो वीरवरो द्विजः ॥ १०२
maa saahasam krthaastushtaa sattvenaanena te hyaham | pratyujjiivatu saapatyadaaro viiravaro dvijah || 102
„Nur nichts überstürzen! Ich bin doch mit deinem Mut zufrieden. Der Brahmane Viravara soll mit Weib und Kindern wiederauferstehen!“
इत्युक्त्वा व्यरमद्वाक्सा स चोत्तस्थौ स पुत्रकः । साकं दुहित्रा पत्न्या च जीवन्वीरवरोऽक्षतः ॥ १०३
ityuktvaa vyaramadvaaksaa sa cottasthau sa putrakah | saakam duhitraa patnyaa ca jiivanviiravaro’kshatah || 103
Danach verstummte die Stimme. Dann stand der Junge auf, und Viravara samt Frau und Tochter, unverwundet.
तद्विलोक्याद्भुतं राजा छन्नो भूत्वा पुनश्च सः । पश्यन्तृप्तस्तामासीद्दृष्ट्या हर्षाश्रुपूर्णया ॥ १०४
tadvilokyaadbhutam raajaa channo bhuutvaa punashca sah | pashyantrptastaamaasiiddrshtyaa harshaashrupuurnayaa || 104
Dieses Wunder beobachtete der König wieder von seinem Versteck aus. Was er da sah, trieb ihm Tränen der Rührung in die Augen.
सोऽपि वीरवरो दृष्ट्वा सुप्तोत्थित इवाशु तम् । पुत्रदारं तथात्मानमभूद्विभ्रान्तमानसः ॥ १०५
so’pi viiravaro drshtvaa suptotthita ivaashu tam | putradaaram tathaatmaanamabhuudvibhraantamaanasah || 105
Als Viravara wie aus dem Schlaf erwacht Frau und die Kinder wiedersah, war er im Geiste verwirrt.
पप्रच्छ च पृथङ्नामग्राहं दारसुतान्स तान् । भस्मीभूताः कथं यूयं जीवन्तः पुनरुत्थिताः ॥ १०६
papraccha ca prthangnaamagraaham daarasutaansa taan | bhasmiibhuutaah katham yuuyam jiivantah punarutthitaah || 106
Jeden einzeln beim Namen nennend fragte er seine Frau und die Kinder:
„Ihr wart doch schon Asche – warum steht ihr jetzt lebendig wieder da?
मयापि स्वशिरश्छिन्नं जीवाम्येष च किं न्विदम् । किं विभ्रमोऽयमाहोस्वित्सुस्पष्टो देव्यनुग्रहः ॥ १०७
mayaapi svashirashchinnam jiivaamyesha ca kim nvidam | kim vibhramo’yamaahosvitsuspashto devyanugrahah || 107
Ich habe mir doch auch den Kopf abgeschnitten und lebe wieder. Was soll mir das jetzt?
Ist das eine Sinnestäuschung oder hat die Göttin uns gar ihre Zuneigung offenbart?“
एवं वदन्स तैरूचे दारापत्यैरलक्षितः । देव्यनुग्रह एवायं जीवामो यदमी इति ॥ १०८
evam vadansa tairuuce daaraapatyairalakshitah | devyanugraha evaayam jiivaamo yadamii iti || 108
Auf seine Frage erwiderten Weib und Kinder: „Das war eine von uns nicht wahrgenommene Gunst der Göttin, daß wir jetzt leben!“
ततः स तत्तथा मत्वा नत्वा वीरवरोऽम्बिकाम् । आदाय पुत्रदारांस्तान्सिद्धकार्यो गृहं ययौ ॥ १०९
tatah sa tattathaa matvaa natvaa viiravaro’mbikaam | aadaaya putradaaraamstaansiddhakaaryo grham yayau || 109
„Dann ist das eben so“, dachte Viravara und verneigte sich vor der Göttin.
Dann nahm er Frau und Kinder und ging nach vollendeter Pflicht zurück nach Hause.
तत्र प्रवेश्य पुत्रं तं भार्यां दुहितरं च ताम् । सिंहद्वारमगाद्राज्ञो रात्रौ तस्यां स पूर्वतः ॥ ११०
tatra praveshya putram tam bhaaryaam duhitaram ca taam | simhadvaaramagaadraajno raatrau tasyaam sa puurvatah || 110
Er brachte seinen Sohn, seine Frau und Tochter ins Haus und ging noch in derselben Nacht so wie eh und jeh vors Löwentor.
राजा स शूद्रकोऽप्येतद्दृष्ट्वा सर्वमलक्षितः । गत्वारुरोह स्वावासप्रासादं तं पुनस्तदा ॥ १११
raajaa sa shuudrako‘pyetaddrshtvaa sarvamalakshitah | gatvaaruroha svaavaasapraasaadam tam punastadaa || 111
König Shudraka hatte alles beobachtet und erklomm wiederum unbemerkt die Dachterrasse seines Wohngebäudes.
व्याहरच्च स्थितः कोऽत्र सिंहद्वारीति पृष्ठतः । ततो वीरवरोऽवादीत्सैष तिष्ठाम्यहं प्रभो ॥ ११२
vyaaharacca sthitah ko’tra simhadvaariiti prshthatah | tato viiravaro’vaadiitsaisha tishthaamyaham prabho || 112
Von da schrie er herab: „Wer kümmert sich denn um’s Löwentor?“ So gefragt rief Viravara hoch: „Das bin ich, mein Herr. Ich wache hier.
देवादेशाद्गतश्चाहमभूवं तां स्त्रियं प्रति । राक्षसीव च सा क्वापि दृष्टनष्टैव मे गता ॥ ११३
devaadeshaadgatashcaahamabhuuvam taam striyam prati | raakshasiiva ca saa kvaapi drshtanashtaiva me gataa || 113
Außerdem bin ich auf dein Geheiß, Gebieter, zu dieser Frau hingelaufen.
Aber die war kaum gesehen, schon wieder verschwunden, das Dämonenweib!“
एतच्छ्रुत्वा वचस्तस्य राजा वीरवरस्य सः । सुतरां विस्मयाविष्टो दृष्टोदन्तो व्यचिन्तयत् ॥ ११४
etacchrutvaa vacastasya raajaa viiravarasya sah | sutaraam vismayaavishto drshtodanto vyacintayat || 114
Als der König Viravaras Worte vernommen hatte, staunte er gar sehr, hatte er doch alles gänzlich mitangesehen. Da sagte er sich:
अहो समुद्रगम्भीरधीरचित्ता मनस्विनः । कृत्वाप्यनन्यसामान्यमुल्लेखं नोद्गिरन्ति ये ॥ ११५
aho samudragambhiiradhiiracittaa manasvinah | krtvaapyananyasaamaanyamullekham nodgiranti ye || 115
„Also wirklich – wie der Ozean so tief und selbstbewußt sind die Hochherzigen.
Selbst wenn sie Außerordentliches geleistet haben, erwähnen sie’s mit keinem Wort.“
इत्याद्याकलयंस्तूष्णीं प्रासादादवरुह्य सः । प्रविश्यान्तःपुरं राजा रात्रिशेषं निनाय तम् ॥ ११६
ityaadyaakalayamstuushniim praasaadaadavaruhya sah | pravishyaantahpuram raajaa raatrishesham ninaaya tam || 116
Dies und anderes erwägend, stieg der König schweigend vom Balkon herab. Er betrat seinen Harem und verbrachte dort den Rest der Nacht.
प्रातश्चास्थानसमये दर्शनोपगतस्थिते । तस्मिन्वीरवरे प्रीतस्तथा कृत्स्नं स भूपतिः ॥ ११७
praatashcaasthaanasamaye darshanopagatasthite | tasminviiravare priitastathaa krtsnam sa bhuupatih || 117
Am nächsten Morgen fand sich Viravara in der Versammlungshalle ein, um sich vorzustellen. Der König war so angetan von ihm, daß er alles,
तदीयं रात्रिवृत्तान्तं मन्त्रिभ्यस्तमवर्णयत् । यथा बभूवुराश्चर्यमोहिता इव तेऽखिलाः ॥ ११८
tadiiyam raatrivrttaantam mantribhyastamavarnayat | yathaa babhuuvuraashcaryamohitaa iva te’khilaah || 118
was letzte Nacht passiert war, den Ministern berichtete. Alle waren von dem Wunder wie vom Donner gerührt.
ददौ तस्मै सपुत्राय प्रीत्या वीरवराय च । लाटदेशे ततो राज्यं स कर्नाटयुते नृपः ॥ ११९
dadau tasmai saputraaya priityaa viiravaraaya ca | laatadeshe tato raajyam sa karnaatayute nrpah || 119
Sodann schenkte der König ihm und seinem Sohn als Zeichen seiner Verehrung die Herrschaft über Ländereien in Laata und Karnaata.
ततोऽत्र तुल्यविभवावन्योन्यस्योपकारिणौ । आसतां तौ सुखं वीरवरशूद्रकभूपती ॥ १२०
tato’tra tulyavibhavaavanyonyasyopakaarinau | aasataam tau sukham viiravarashuudrakabhuupatii || 120
Da lebten die Könige Viravara und Shudraka, beide gleich mächtig und einander gegenseitig unterstützend, glücklich und zufrieden weiter.“
इत्याख्याय कथामेतां वेतालोऽत्युद्भुतां तदा । तं त्रिविक्रमसेनं स राजानमवदत्पुनः ॥ १२१
ityaakhyaaya kathaametaam vetaalo’tyudbhutaam tadaa | tam trivikramasenam sa raajaanamavadatpunah || 121
Nachdem der Totengeist diese überaus wundervolle Geschichte erzählt hatte, wandte er sich wieder an König Trivikramasena:
तद्ब्रूहि राजन्नेतेषु वीरः सर्वेषु कोऽधिकः । पूर्व एव स शापस्ते यदि जानन्न वक्ष्यसि ॥ १२२
tadbruuhi raajanneteshu viirah sarveshu ko’dhikah | puurva eva sa shaapaste yadi jaananna vakshyasi || 122
„Sag also, König: Wer von all denen ist der wahre Held? Wie schon zuvor gilt der Fluch, wenn du’s weißt und nicht sagst!“
एतच्छ्रुत्वा स भूपालो वेतालं प्रत्युवाच तम् । एतेषु शूद्रको राजा प्रवीरः सोऽखिलेष्विति ॥ १२३
etacchrutvaa sa bhuupaalo vetaalam pratyuvaaca tam | eteshu shuudrako raajaa praviirah so’khileshviti || 123
Seine Worte im Ohr erwiderte der König dem Totengeist: „Von all denen ist König Shudraka der einzige Held!“
ततोऽब्रवीत्स वेतालो राजन्वीरवरो न किम् । सोऽधिको यस्य तुल्योऽस्यां पृथ्व्यामेव न जायते ॥ १२४
tato’braviitsa vetaalo raajanviiravaro na kim | so’dhiko yasya tulyo’syaam prthvyaameva na jaayate || 124
Darauf entgegnete der Vetala: „War aber nicht Viravara größer, König? Seinesgleichen ist auf der ganzen Welt unauffindbar.
तत्पत्नी नाधिका किं वा स्त्रीभूता यान्वमन्यत । तथोपहारपशुतां सूनोः प्रत्यक्षदर्शिनी ॥ १२५
tatpatnii naadhikaa kim vaa striibhuutaa yaanvamanyata | tathopahaarapashutaam suunoh pratyakshadarshinii || 125
Ist nicht sogar seine Ehefrau mehr wert, die als Mutter zuließ, daß ihr Sohn vor ihren Augen wie ein Opfertier abgeschlachtet wird?
स वा सत्त्ववरो नात्र तत्पुत्रोऽभ्यधिकः कथम् । बालस्यापि सतो यस्य सत्त्वोत्कर्षः स तादृशः ॥ १२६
sa vaa sattvavaro naatra tatputro’bhyadhikah katham | baalasyaapi sato yasya sattvotkarshah sa taadrshah || 126
Oder sein Sohn Sattvavara – ist der nicht noch heldenhafter? Als er, zwar noch ein Kind, seinen ganzen Mut aufbrachte?“
तत्कस्माच्छूद्रकं भूपमेभ्यस्त्वं भाषसेऽधिकम् । इत्युक्तवन्तं वेतालं स जगाद पुनर्नृपः ॥ १२७
tatkasmaacchuudrakam bhuupamebhyastvam bhaashase’dhikam | ityuktavantam vetaalam sa jagaada punarnrpah || 127
Warum also nennst du König Shudraka den Besten unter ihnen?“ Da widersprach König Trivikramasena dem Totengeist:
मैवं वीरवरस्तावत्स तादृक्कुलपुत्रकः । तस्य प्राणैः सुतैर्दारैः स्वामिसंरक्षणं व्रतम् ॥ १२८
maivam viiravarastaavatsa taadrkkulaputrakah | tasya praanaih sutairdaaraih svaamisamrakshanam vratam || 128
„Sag nicht sowas! Viravara ist ein Sproß des höchsten Standes, für den der Schutz des Königs
mit dem eigenen Leben und dem der Frau und Kinder oberstes Gebot ist.
तत्पत्नी सापि कुलजा साध्वी पत्येकदेवता । भर्तृवर्त्मानुसारेण तस्या धर्मोऽस्तु कोऽपरः ॥ १२९
tatpatnii saapi kulajaa saadhvii patyekadevataa | bhartrvartmaanusaarena tasyaa dharmo’stu ko’parah || 129
Auch seine Frau ist von hohem Stand, sie ist tugendhaft, der Mann ist ihre einzige Gottheit.
Ihre edelste Pflicht ist es, dem Ehemann auf den Fersen zu folgen.
ताभ्यां जातस्तु तद्रूप एव सत्त्ववरोऽपि सः । यादृशास्तन्तवः कामं तादृशो जायते पटः ॥ १३०
taabhyaam jaatastu tadruupa eva sattvavaro’pi sah | yaadrshaastantavah kaamam taadrsho jaayate patah || 130
Diese beiden brachten nach ihrem Ebenbild auch Sattvavara hervor. Wie das Garn – so das Netz!
येषां प्राणैस्तु भृत्यानां नृपैरात्माभिरक्ष्यते । तेषामर्थे त्यजन्देहं शूद्रकोऽत्र विशिष्यते ॥ १३१
yeshaam praanaistu bhrtyaanaam nrpairaatmaabhirakshyate | teshaamarthe tyajandeham shuudrako’tra vishishyate || 131
Shudraka aber zeichnet sich dadurch aus, daß er seinen Leib verlassen hätte um solcher Diener willen,
mit denen für gewöhnlich Könige ihr eigenes Leben retten.“
इत्याकर्ण्य वचः स तस्य नृपतेरंसादसंलक्षितो
वेतालः सहसा ययौ निजपदं भूयोऽपि तन्मायया ।
राजाप्युच्चलितो बभूव पुनरप्यानेतुं पथा
पूर्वेणैव सुनिश्चितः पितृवने तस्मिन्स तस्यां निशि ॥ १३२
ityaakarnya vacah sa tasya nrpateramsaadasamlakshito
vetaalah sahasaa yayau nijapadam bhuuyo’pi tanmaayayaa |
raajaapyuccalito babhuuva punarapyaanetum pathaa
puurvenaiva sunishcitah pitrvane tasminsa tasyaam nishi || 132
Nachdem der Vetala dem König diese Geschichte erzählt hatte, glitt er unbemerkt von seiner Schulter und begab sich dank seiner Zauberkraft schnell wieder in sein eigenes Reich. Fest entschlossen, ihn wieder hervorzuholen, wanderte der König noch in derselben Nacht auf seinem Pfad von früher zurück in den Wald der Ahnen.
इति महाकविश्रीसोमदेवभट्टविरचिते कथासरित्सागरे शशाङ्कवतीलम्बके एकादशस्तरङ्गः ।
iti mahaakavishriisomadevabhattaviracite kathaasaritsaagare shashaankavatiilambake ekaadashastarangah |
Das war die elfte Welle im Buch Shashaankavatii im Weltmeer, gespeist aus Strömen von Erzählungen,
die der Dichterfürst Somadeva Bhatta für uns aufgeschrieben hat.
No comments:
Post a Comment