शशाङ्कवतीलम्बकः १२ Shashaankavatii 12. Buch
विंशस्तरङ्गः vimshastarangah| Die zwanzigste Welle, Kapitel 20, alte Zählung: 87
त्रयोदशो वेतालः trayodasho vetaala Der 13. Vetala
अथ गत्वा पुनः प्राप्य शिंशपातस्ततो नृपः । स त्रिविक्रमसेनस्तं स्कन्धे वेतालमाददे ॥ १
atha gatvaa punah praapya shimshapaatastato nrpah | sa trivikramasenastam skandhe vetaalamaadade || 1
Wieder ging König Trivikramasena, fand den Ashokabaum, und setzte den Totengeist auf seine Schulter.
आयान्तं च स वेतालो भूयस्तं नृपमब्रवीत् । राजञ्शृणु कथामेकां संक्षिप्तां वर्णयामि ते ॥ २
aayaantam ca sa vetaalo bhuuyastam nrpamabraviit | raajanshrnu kathaamekaam samkshiptaam varnayaami te || 2
Beim Weitergehen sprach der Vetala zum König: „Hör zu, König, ich erzähl dir eine Geschichte, kurz und bündig:
अस्ति वाराणसी नाम पुरी हरनिवासभूः । देवस्वामीति तत्रासीन्मान्यो नरपतेर्द्विजः ॥ ३
asti vaaraanasii naama purii haranivaasabhuuh | devasvaamiiti tatraasiinmaanyo narapaterdvijah || 3
Da ist diese Stadt Varanasi, Shivas Wohnort. Darin lebte Devasvami, ein vom König geachteter Brahmane.
महाधनस्य तस्यैको हरिस्वामीत्यभूत्सुतः । तस्य भार्या च लावण्यवतीत्युत्तमाभवत् ॥ ४
mahaadhanasya tasyaiko harisvaamiityabhuutsutah | tasya bhaaryaa ca laavanyavatiityuttamaabhavat || 4
Der Sohn dieses reichen Priesters war ein gewisser Harisvami, und dessen Frau war die liebreizende Laavanyavati.
तिलोत्तमादिनाकस्त्रीनिर्माणे प्राप्तकौशलः । अनर्घरूपलावण्यां मन्ये यां निर्ममे विधिः ॥ ५
tilottamaadinaakastriinirmaane praaptakaushalah | anargharuupalaavanyaam manye yaam nirmame vidhih || 5
Bevor der Schöpfer ihre unschätzbare Schönheit, ihren Liebreiz erschuf, scheint er bei der Erschaffung von Tilottama und den anderen himmlischen Nymphen Erfahrungen gesammelt zu haben.
तया स कान्तया साकं हरिस्वामी कदाचन । रतिश्रान्तो ययौ निद्रां हर्म्ये चन्द्रांशुशीतले ॥ ६
tayaa sa kaantayaa saakam harisvaamii kadaacana | ratishraanto yayau nidraam harmye candraamshushiitale || 6
Einst war, von den Wonnen der Liebeslust ermattet, Harisvami mit seiner Geliebten
auf der von Mondlichtstrahlen gekühlten Dachterrasse eingeschlafen.
तत्कालं तेन मार्गेण कामचारी विहायसा । आगान्मदनवेगाख्यो विद्याधरकुमारकः ॥ ७
tatkaalam tena maargena kaamacaarii vihaaya saa | aagaanmadanavegaakhyo vidyaadharakumaarakah || 7
In dem Moment kam der Vidyaadharaprinz Madanavega auf seinem Himmelsritt vorbeigeflogen.
स तत्र लावण्यवतीं पत्युः पार्श्वे ददर्श ताम् । सुप्तां रतिक्लमस्रस्तवस्त्रव्यक्ताङ्गसौष्ठवाम् ॥ ८
sa tatra laavanyavatiim patyuh paarshve dadarsha taam | suptaam ratiklamasrastavastravyaktaangasaushthavaam || 8
Er sah Lavanyavati an der Seite ihres Mannes schlummern, von Liebeslust ermattet auch sie,
ihr Gewand verrutscht, ihren reizvollen Leib entblößend.
तद्रूपहृतचित्तः सन्मदनान्धः स तत्क्षणम् । सुप्तामेव निपत्यैतां गृहीत्वा नभसा ययौ ॥ ९
tadruupahrtacittah sanmadanaandhah sa tatkshanam | suptaameva nipatyaitaam grhiitvaa nabhasaa yayau || 9
Augenblicklich von ihrer Schönheit tief ergriffen, flog von Liebe blind er auf sie herab,
erhaschte die noch Schlafende und machte sich durch die Luft davon.
क्षणात्प्रबुद्धोऽथ युवा हरिस्वामी स तत्पतिः । प्राणेश्वरीमपश्यंस्तामुदतिष्ठत्ससम्भ्रमः ॥ १०
kshanaatprabuddho’tha yuvaa harisvaamii sa tatpatih | praaneshvariimapashyamstaamudatishthatsasambhramah || 10
In dem Moment erwachte Harisvami, ihr jugendlicher Gatte.
Als er die Herrin seiner Lebensgeister nicht sah, stand er verwundert auf.
अहो किमेतत्क्व गता कुपिता सा नु किं मयि । छन्ना जिज्ञासितुं किं मे चित्तं परिहसत्युत ॥ ११
aho kimetatkva gataa kupitaa saa nu kim mayi | channaa jijnaasitum kim me cittam parihasatyuta || 11
„He, was soll das? Wo ist sie hin? Grollt sie mir? Will sie heimlich mein Herz ergründen, macht sich gar lustig über mich?“
इत्यनेकविकल्पौघव्याकुलस्तामितस्ततः । हर्म्यप्रासादवलभीष्वन्विष्यन्सोऽभ्रमन्निशि ॥ १२
ityanekavikalpaughavyaakulastaamitastatah | harmya praasaadavalabhiishvanvishyanso’bhramannishi || 12
So von massenhaft Zweifeln heimgesucht, sah er überall nach ihr:
Auf der Dachterrasse, im Palast, auf jedem Türmchen nach ihr suchend, irrte er durch die Nacht.
आगृहोद्यानतश्चिन्वन्यन्न प्राप कुतोऽपि ताम् । तत्स शोकाग्निसंतप्तो विललापाश्रुगद्गदम् ॥ १३
aagrhodyaanatashcinvanyanna praapa kuto’pi taam | tatsa shokaagnisamtapto vilalaapaashrugadgadam || 13
Vom Haus bis zum Garten suchte er, fand sie aber nirgendwo. Da war die Glut seines Kummers so angeheizt,
daß er unter Tränen schluchzte und stammelte:
हा चन्द्रबिम्बवदने हा ज्योत्स्नागौरि हा प्रिये । रात्र्या तुल्यगुणाद्वेषात्किं नु सोढासि नानया ॥ १४
haa candrabimbavadane haa jyotsnaagauri haa priye | raatryaa tulyagunaadveshaatkim nu sodhaasi naanayaa || 14
O Geliebte, mit deinem Mondhofantlitz, mit deinem o so klaren Mondlicht!
Hat diese Nacht dich nicht mehr ertragen aus Hass auf deine Vorzüge, die dich ihr gleich machen?
त्वया कान्त्या जितो बिभ्यादिव चन्दनशीतलैः । करैरसुखयद्यो मां सोऽयमिन्दुस्त्वया विना ॥ १५
tvayaa kaantyaa jito bibhyaadiva candanashiitalaih | karairasukhayadyo maam so’yamindustvayaa vinaa || 15
Derselbe Mond, durch deine Reize besiegt, schien aus Furcht mich mit seinen Strahlen, kühl wie Sandelholzpaste,
beglücken zu wollen. Nun aber, da ich ohne dich bin,
लब्धान्तर इवेदानीं तैरेव तुदति प्रिये । प्रज्वलद्भिरिवाङ्गारैर्विषदिग्धैरिवाशुगैः ॥ १६
labdhaantara ivedaaniim taireva tudati priye | prajvaladbhirivaangaarairvishadigdhairivaashugaih || 16
scheint er die Gelegenheit zu nutzen, indem er sie auf mich einprasseln läßt, o Liebste, wie glühende oder in Gift getauchte Pfeile.»
इत्यादि क्रन्दतस्तस्य सा हरिस्वामिनस्तदा । कृच्छ्राद्व्यतीयाय निशा न पुनर्विरहव्यथा ॥ १७
ityaadi krandatastasya saa harisvaaminastadaa | krcchraadvyatiiyaaya nishaa na punarvirahavyathaa || 17
So und noch viel mehr klagte Harisvamin da, und so ging schleppend langsam auch die Nacht vorüber,
nicht aber sein Trennungsschmerz.
प्रातर्बिभेद विश्वस्य करैः संतमसं रविः । भेत्तुं न चक्षमे तस्य मोहान्धतमसं पुनः ॥ १८
praatarbibheda vishvasya karaih samtamasam ravih | bhettum na cakshame tasya mohaandhatamasam punah || 18
Am nächsten Morgen löste die Sonne das tiefe Dunkel der ganzen Welt auf,
die Finsternis seiner Geistestrübung aber konnte sie nicht vertreiben.
विलब्ध इव चक्राह्वैस्तस्य तीर्णनिशैस्तदा । भेजे शतगुणीभावं करुणाक्रन्दितध्वनिः ॥ १९
vilabdha iva cakraahvaistasya tiirnanishaistadaa | bheje shataguniibhaavam karunaakranditadhvanih || 19
Der Lärm seiner bitteren Klagen wurde hundertfach verstärkt durch die Schreikraft der Rostgänse,
die ihnen verliehen wird, wenn sie die Nacht überstehen.
स्वजनैः सान्त्व्यमानोऽपि वियोगानलदीपितः । न च लेभे द्विजयुवा धृतिं तां प्रेयसीं विना ॥ २०
svajanaih saantvyamaano’pi viyogaanaladiipitah | na ca lebhe dvijayuvaa dhrtim taam preyasiim vinaa || 20
Zwar versuchten seine Verwandten ihn zu trösten, doch konnte der junge Brahmane sich nicht beherrschen,
solange er ohne seine Liebste in Trennungsschmerzflammen verbrannte.
इह स्थितमिह स्नातं कृतमत्र प्रसाधनम् । विहृतं च तयात्रेति ययौ त्वित इतो रुदन् ॥ २१
iha sthitamiha snaatam krtamatra prasaadhanam | vihrtam ca tayaatreti yayau tvita ito rudan || 21
‚Hier hat sie gestanden. Hier gebadet, da hat sie sich herausgeputzt, da war sie ungezwungen.‘ So ging er weinend von Ort zu Ort.
मृता तावन्न सा तत्किमात्मैवं हन्यते त्वया । अवश्यं तामवाप्तासि जीवञ्जातु कुतश्चन ॥ २२
mrtaa taavanna saa tatkimaatmaivam hanyate tvayaa | avashyam taamavaaptaasi jiivanjaatu kutashcana || 22
„Solange sie noch nicht tot ist – warum bringst du dich dann um? Wenn du am Leben bleibst, wirst du sie irgendwo wiederfinden!
तद्धैर्यमवलम्बस्व तां गवेषय च प्रियाम् । अप्राप्यं नाम नेहास्ति धीरस्य व्यवसायिनः ॥ २३
taddhairyamavalambasva taam gaveshaya ca priyaam | apraapyam naama nehaasti dhiirasya vyavasaayinah || 23
Verlass dich nur auf deinen Mut und geh sie suchen, deine Geliebte.
Für einen Mann mit Unternehmungsgeist gibt es nämlich nichts, was der nicht fände!“
इति बन्धुसुहृद्वाक्यैर्बोधितः सोऽथ कृच्छ्रतः । दिनैः कैश्चिद्धरिस्वामी बबन्ध धृतिमास्थया ॥ २४
iti bandhusuhrdvaakyairbodhitah so’tha krcchratah | dinaih kaishciddharisvaamii babandha dhrtimaasthayaa || 24
Mit den Worten von Freunden und Verwandten unter Qualen aufgemuntert,
konnte Harisvamin nach ein paar Tagen wieder Mut fassen, da er immer noch hoffte.
अचिन्तयच्च सर्वस्वं कृत्वा ब्राह्मणसादहम् । भ्रमामि तावत्तीर्थानि क्षपयाम्यघसंचयम् ॥ २५
acintayacca sarvasvam krtvaa braahmanasaadaham | bhramaami taavattiirthaani kshapayaamyaghasamcayam || 25
Und so sagte er sich: ‚Ich gebe alles, was ich habe, den Brahmanen und wandere zu den heiligen Ufern.
So wasche ich all den Unrat ab, der sich angesammelt hat.
पापक्षयाद्धि तां जातु प्रियां भ्राम्यन्नवाप्नुयाम् । इत्यालोच्य यथावस्थं स्नानाद्युत्थाय सोऽकरोत् ॥ २६
paapakshayaaddhi taam jaatu priyaam bhraamyannavaapnuyaam | ityaalocya yathaavastham snaanaadyutthaaya so’karot || 26
Wenn dann die Sünden getilgt sind, find ich auf meinen Wanderungen vielleicht die Liebste wieder.‘
Nach solchen zu den Umständen passenden Überlegungen stand er auf, wusch sich und vollzog die Tagesriten.
अन्येद्युश्च विचित्रान्नपानं सत्त्रे द्विजन्मनाम् । चकारावारितं किं च ददौ धनमशेषतः ॥ २७
anyedyushca vicitraannapaanam sattre dvijanmanaam | cakaaraavaaritam kim ca dadau dhanamasheshatah || 27
Tags darauf verteilte er bei einer Opfersitzung alle Lebensmittel und Getränke unter den Brahmanen
und schenkte ihnen bedenkenlos alles, was er an Geld hatte.
ब्राह्मण्यमात्रवित्तश्च निर्गत्यैव स्वदेशतः । प्रियाप्राप्तीच्छया सोऽथ तीर्थानि भ्रमितुं ययौ ॥ २८
braahmanyamaatravittashca nirgatyaiva svadeshatah | priyaapraaptiicchayaa so’tha tiirthaani bhramitum yayau || 28
Mit seinem Brahmanenstatus als einzigem Gut verließ er also sein Land und wanderte, getrieben von dem Wunsch,
seine Geliebte zu finden, die heiligen Badeplätze entlang.
भ्राम्यतश्च जगामास्य भीमो ग्रीष्मर्तुकेसरी । प्रचण्डादित्यवदनो दीप्ततद्रश्मिकेसरः ॥ २९
bhraamyatashca jagaamaasya bhiimo griishmartukesarii | pracandaadityavadano diiptatadrashmikesarah || 29
Während er also wanderte, stürzte sich mit grausamer Hitze der Sommerlöwe auf ihn:
die glühendheiße Sonne sein Rachen, seine Mähnenhaare ihre sengenden Strahlen.
प्रियाविरहसंतप्तपान्थनिःश्वासमारुतैः । न्यस्तोष्माण इवात्युष्णा वान्ति स्म च समीरणाः ॥ ३०
priyaavirahasamtaptapaanthanihshvaasamaarutaih | nyastoshmaanaivaatyushnaa vaanti sma ca samiiranaah || 30
Der Wüstenwind schien angeheizt von den heißen Seufzern der Wanderer,
die sie, von ihren Frauen getrennt, in der Hitze ausstießen.
शुष्यद्विदीर्णपङ्काश्च हृदयैः स्फुटितैरिव । जलाशया ददृशिरे घर्मलुप्ताम्बुसम्पदः ॥ ३१
shushyadvidiirnapankaashca hrdayaih sphutitairiva | jalaashayaa dadrshire gharmaluptaambusampadah || 31
Auch die trockenen Wasserbecken schienen mit ihrer rissigen Erde wie mit gebrochenen Herzen zeigen zu wollen,
daß ihr Wasservorrat in der Hitze verdunstet war.
चीरीचीत्कार मुखरास्तापम्लानदलाधराः । मधुश्रीविरहान्मार्गेष्वरुदन्निव पादपाः ॥ ३२
ciiriiciitkaara mukharaastaapamlaanadalaadharaah | madhushriivirahaanmaargeshvarudanniva paadapaah || 32
Sogar die Bäume am Straßenrand beklagten mit dem beredten Rascheln ihrer von Hitze welken Blätterlippen,
daß ihre Frühlingspracht dahin war.
तस्मिन्कालेऽर्कतापेन वियोगेन क्षुधा तृषा । नित्याध्वना च स क्लान्ते विरूक्षक्षामधूसरः ॥ ३३
tasminkaale’rkataapena viyogena kshudhaa trshaa | nityaadhvanaa ca sa klaante viruukshakshaamadhuusarah || 33
In dieser Jahreszeit also war Harisvamin unterwegs: leidend unter der Sonnenglut, der Trennung von seiner Geliebten,
unter Hunger und Durst, von Erschöpfung auf seinem langen Weg rauh, ausgedörrt, mit Staub bedeckt.
भोजनार्थी हरिस्वामी प्राप ग्रामं क्वचिद्भ्रमन् । पद्मनाभाभिधानस्य गृहं विप्रस्य सत्त्रिणः ॥ ३४
bhojanaarthii harisvaamii praapa graamam kvacidbhraman | padmanaabhaabhidhaanasya grham viprasya sattrinah || 34
Auf der Suche nach Nahrung umherirrend gelangte er in ein Dorf, zum Haus des Brahmanen Padmanaabha,
der gerade ein Sattra-Opfer zelebrierte.
तत्र दृष्ट्वा स भुञ्जानान्विप्रानभ्यन्तरे बहून् । द्वारशाखां समालम्ब्य तस्थौ निःशब्दनिश्चलः ॥ ३५
tatra drshtvaa sa bhunjaanaanvipraanabhyantare bahuun | dvaarashaakhaam samaalambya tasthau nihshabdanishcalah || 35
Dort sah er im Innenraum viele Brahmanen beim Essen.
Er lehnte sich an einen Türpfosten, wo er stumm und starr verharrte.
तथास्थितं तमालोक्य सत्त्रिणस्तस्य गेहिनी । पद्मनाभस्य संजातदया साध्वी व्यचिन्तयत् ॥ ३६
tathaasthitam tamaalokya sattrinastasya gehinii | padmanaabhasya samjaatadayaa saadhvii vyacintayat || 36
Wie er da stand, bemerkte ihn die Frau des Opferers Padmanaabha. Als Mitgefühl in ihr aufkam, überlegte die Brave:
अहो क्षुन्नाम गुर्व्येषा न कुर्यात्कस्य लाघवम् । यदेवमयमन्नार्थी कोऽप्यास्ते द्वार्यधोमुखः ॥ ३७
aho kshunnaama gurvyeshaa na kuryaatkasya laaghavam | yadevamayamannaarthii ko’pyaaste dvaaryadhomukhah || 37
‚O Weh! Hunger ist schwer. Wen hätte der nicht schon kleingekriegt! Selbst der hier bettelt um Essen,
wie er da mit hängendem Kopf vor der Tür steht.
दूराध्वाभ्यागतः स्नातस्तावत्क्षीणेन्द्रियः क्षुधा । तदेष चान्नदानस्य पात्रमित्यवधार्य सा ॥ ३८
duuraadhvaabhyaagatah snaatastaavatkshiinendriyah kshudhaa | tadesha caannadaanasya paatramityavadhaarya saa || 38
Einen weiten Weg ist er gekommen, dieser Haushälter, dem vor Hunger schon die Sinne schwinden.
Das ist auch so einer, der ein Essen verdient hat!‘
परमान्नभृतं साध्वी तस्मै सघृतशर्करम् । पात्रमुत्क्षिप्य पाणिभ्यामानीय प्रश्रिता ददौ ॥ ३९
paramaannabhrtam saadhvii tasmai saghrtasharkaram | paatramutkshipya paanibhyaamaaniiya prashritaa dadau || 39
Da brachte die gute, bescheidene Frau ihm eine in beiden Händen gehaltene Schale,
in die sie besten Reis mit Schmelzbutter und Zucker gefüllt hatte. Die gab sie ihm.
जगाद चैतं भुङ्क्ष्वैतद्गत्वा वापीटते क्वचित् । इदं स्थानं समुच्छिष्टं भुञ्जानैर्ब्राह्मणैर्वृतम् ॥ ४०
jagaada caitam bhunkshvaitadgatvaa vaapiitate kvacit | idam sthaanam samucchishtam bhunjaanairbraahmanairvrtam || 40
Dabei sagte sie: „Geh irgendwohin an ein Seeufer und iß das dort.
Dieser Ort, von schlingenden Brahmanen vollgegeifert, ist ungeeignet.“
तथेति सोऽन्नपात्रं तद्गृहीत्वा नातिदूरतः । गत्वा स्थापितवान्वाप्यास्तटे वटतरोरधः ॥ ४१
tatheti so’nnapaatram tadgrhiitvaa naatiduuratah | gatvaa sthaapitavaanvaapyaastate vatataroradhah || 41
„So soll es sein!“ sagte er, nahm seinen Napf und ging nicht allzu weit ans Ufer eines Sees,
wo er ihn unter einem Banyanbaum abstellte.
प्रक्षाल्य पाणिपादं च वाप्यामाचम्य चात्र सः । यावद्भक्षयितुं तुष्टः परमान्नमुपैति तत् ॥ ४२
prakshaalya paanipaadam ca vaapyaamaacamya caatra sah | yaavadbhakshayitum tushtah paramaannamupaiti tat || 42
Dann wusch er sich Hände und Füße im See, spülte sich den Mund aus und ging voll Vorfreude auf sein Reisgericht zurück.
तावद्गृहीत्वा कृष्णाहिं चञ्च्वा पादयुगेन च । श्येनः कुतश्चिदागत्य तरौ तस्मिन्नुपाविशत् ॥ ४३
taavadgrhiitvaa krshnaahim cancvaa paadayugena ca | shyenah kutashcidaagatya tarau tasminnupaavishat || 43
Inzwischen war ein Adler herbeigeflogen, der eine schwarze Kobra im Schnabel und beiden Fußkrallen hielt.
Der setzte sich auf ebendiesen Baum.
तेन तस्योह्यमानस्य सर्पस्याक्रम्य पक्षिणा । उत्क्रान्तजीवितस्यास्याद्विषलाला विनिर्ययौ ॥ ४४
tena tasyohyamaanasya sarpasyaakramya pakshinaa | utkraantajiivitasyaasyaadvishalaalaa viniryayau || 44
Aus dem Maul dieser inzwischen leblosen, von dem Vogel ergriffenen, herbeigeschafften Schlange aber troff giftiger Speichel herab.
सा तत्राधःस्थिते तस्मिन्नन्नपात्रेऽपतत्तदा । तच्चादृष्ट्वा हरिस्वामी स एत्यान्नमभुङ्क्त तत् ॥ ४५
saa tatraadhahsthite tasminnannapaatre’patattadaa | taccaadrshtvaa harisvaamii sa etyaannamabhunkta tat || 45
Und der fiel in den darunterstehenden Reisnapf. Das hatte Harisvaamin nicht gesehen und aß den Reis.
क्षुतार्तस्य तदा तस्य मृष्टान्नं तत्क्षणेन तत् । कृत्स्नं भुक्तवतस्तीव्रा प्रोदभूद्विषवेदना ॥ ४६
kshutaartasya tadaa tasya mrshtaannam tatkshanena tat | krtsnam bhuktavatastiivraa prodabhuudvishavedanaa || 46
Nachdem der Halbverhungerte den Reis samt Beimischung vertilgt hatte,
setzten sofort durch das Gift ausgelöst die Magenkrämpfe ein.
अहो विधौ विपर्यस्ते न विपर्यस्यतीह किम् । यद्विषीभूतमन्नं मे सक्षीरघृतशर्करम् ॥ ४७
aho vidhau viparyaste na viparyasyatiiha kim | yadvishiibhuutamannam me sakshiiraghrtasharkaram || 47
„Weh mir! Sobald das Schicksal sich gegen einen wendet, geht alles drunter und drüber!
Sogar Milchreis mit Schmelzbutter und Zucker ward mir zum Gift!“
इति जल्पन्विषार्तः स हरिस्वामी परिस्खलन् । गत्वा तां सत्त्रिणस्तस्य विप्रस्योवाच गेहिनीम् ॥ ४८
iti jalpanvishaartah sa harisvaamii pariskhalan | gatvaa taam sattrinastasya viprasyovaaca gehiniim || 48
Unter solchen Klagen stolperte Harisvamin, vom Gift geschüttelt, zu dem opfernden Brahmanen zurück
und sagte seiner Frau:
तद्दत्ताद्विषमन्नान्मे जातं तद्विषमन्त्रिणम् । कंचिन्ममानय क्षिप्रं ब्रह्महत्यान्यथास्ति ते ॥ ४९
taddattaadvishamannaanme jaatam tadvishamantrinam | kamcinmamaanaya kshipram brahmahatyaanyathaasti te || 49
„Das Essen, das du mir gabst, war vergiftet! Bring mich schnell zu einem Giftheiler!
Sonst hast du einen Brahmanenmord am Hals!“
इत्युक्त्वैव स तां साध्वीं किमेतदिति विह्वलाम् । हरिस्वामी परावृत्तनेत्रः प्राणैर्व्ययुज्यत । ५०
ityuktvaiva sa taam saadhviim kimetaditi vihvalaam | harisvaamii paraavrttanetrah praanairvyayujyata |
Als Harisvaamin das zu der guten Frau sagte, die nicht mehr wußte, wo ihr der Kopf stand, verdrehte er die Augen.
Die Lebensgeister hatten ihn verlassen.
ततः सा तेन निर्दोषाप्यतिथेय्यपि सत्त्रिणा । भार्या निष्कालिता गेहान्मिथ्यातिथिवधक्रुधा ॥ ५१
tatah saa tena nirdoshaapyatitheyyapi sattrinaa | bhaaryaa nishkaalitaa gehaanmithyaatithivadhakrudhaa || 51
Daraufhin warf der Opferbrahmane seine unschuldige, ja gastfreundliche Frau aus dem Haus,
weil er ihr fälschlich zürnte, als hätte sie einen Gast ermordet.
साप्युत्पन्नमृषावद्या सुशुभादपि कर्मणः । जातावमाना तपसे साध्वी तीर्थमशिश्रियत् ॥ ५२
saapyutpannamrshaavadyaa sushubhaadapi karmanah | jaataavamaanaa tapase saadhvii tiirthamashishriyat || 52
Weil sie in bester Absicht gehandelt hatte, wurde die gute Frau nun verleumdet und verachtet.
Da ging sie zu den heiligen Quellen, um Buße zu tun.
कस्य विप्रवधः सोऽस्तु सर्पश्येनान्नदेष्विति । तदाभूद्धर्मराजाग्रे वादो नासीत्तु निर्णयः ॥ ५३
kasya vipravadhah so’stu sarpashyenaannadeshviti | tadaabhuuddharmaraajaagre vaado naasiittu nirnayah || 53
„Wer war denn jetzt der Brahmanenmörder? Die Schlange, der Adler oder die beiden Reisspender?“
Als die Frage vor einen Schlichter gebracht wurde, hatte auch der keinen Spruch parat.
तत्त्रिविक्रमसेन त्वं राजन्ब्रूहि ममाधुना । कस्य सा ब्रह्महत्येति पूर्वः शापः स तेऽन्यथा ॥ ५४
tattrivikramasena tvam raajanbruuhi mamaadhunaa | kasya saa brahmahatyeti puurvah shaapah sa te’nyathaa || 54
Jetzt sag du mir, König Trivikramasena, auf wen geht der Brahmanenmord zurück! Wenn nicht, gilt der Fluch von ehedem.“
इति वेतालतः श्रुत्वा राजा शापनियन्त्रितः । स त्रिविक्रमसेनस्तं मुक्तमौनोऽब्रवीदिदम् ॥ ५५
iti vetaalatah shrutvaa raajaa shaapaniyantritah | sa trivikramasenastam muktamauno’braviididam || 55
Als König Trivikramasena, immer noch an seinen Bann gebunden, das von dem Vetala hörte,
brach er sein Schweigen und sagte ihm Folgendes:
तस्य तत्पातकं तावत्सर्पस्य यदि वास्य कः । विवशस्यापराधोऽस्ति भक्ष्यमाणस्य शत्रुणा ॥ ५६
tasya tatpaatakam taavatsarpasya yadi vaasya kah | vivashasyaaparaadho’sti bhakshyamaanasya shatrunaa || 56
„An diesem Verbrechen ist keiner schuld, schon gar nicht die hilflose Schlange,
die das Pech hatte, von ihrem Feind verschlungen zu werden.
अथ श्येनस्य तेनापि किं दुष्टं क्षुधितात्मना । अकस्मात्प्राप्तमानीय भक्ष्यं भक्षयता निजम् ॥ ५७
atha shyenasya tenaapi kim dushtam kshudhitaatmanaa | akasmaatpraaptamaaniiya bhakshyam bhakshayataa nijam || 57
Oder welche Schuld trägt der Adler? Der hatte doch selbst Hunger, als er sein Beutetier vorbeibrachte, um es zu verspeisen.
दम्पत्योरन्नदात्रोर्वा तयोरेकस्य वा कुतः । अभाव्यदोषौ धर्मैकप्रवृत्तौ तावुभौ यतः ॥ ५८
dampatyorannadaatrorvaa tayorekasya vaa kutah | abhaavyadoshau dharmaikapravrttau taavubhau yatah || 58
Oder die beiden Eheleute, die ihm das Essen gaben? Jeder von ihnen war ohne Falsch, hat nach Recht und Gesetz gelebt.
Woran sind die dann schuld?
तदहं तस्य मन्ये सा ब्रह्महत्या जडात्मनः । अविचार्यैव यो ब्रूयादेषामेकतमस्य ताम् ॥ ५९
tadaham tasya manye saa brahmahatyaa jadaatmanah | avicaaryaiva yo bruuyaadeshaamekatamasya taam || 59
Ich meine: Schuld an dem Brahmanenmord trägt, wer zu kalt und zu dumm ist, genau zu prüfen,
und behauptet, daß es einer von denen war!“
इत्युक्तवतोऽस्य नृपस्यांसाद्भूयोऽप्यगात्स वेतालः ।
निजपदमेव नृपोऽपि स पुनरपि धीरस्तमन्वगादेव ॥ ६०
ityuktavato’sya nrpasyaamsaadbhuuyo’pyagaatsa vetaalah |
nijapadameva nrpo’pi sa punarapi dhiirastamanvagaadeva || 60
Nachdem der König gesprochen hatte, glitt der Leichengeist wieder von seiner Schulter herab und ging seines Weges.
Doch der König folgte ihm unbeirrt wie zuvor.
इति महाकविश्रीसोमदेवभट्टविरचिते कथासरित्सागरे शशाङ्कवतीलम्बक विंशस्तरङ्गः ।
iti mahaakavishriisomadevabhattaviracite kathaasaritsaagare shashaankavatiilambaka vimshastarangah |
Das war im Buch Shashankavati aus dem Weltmeer gespeist von Strömen der Erzählungen,
die der Dichterfürst Shri Somadeva Bhatta komponiert hat, die zwanzigste Welle.
No comments:
Post a Comment