शशाङ्कवतीलम्बकः १२ Shashaankavatii 12. Buch
एकविंशस्तरङ्गः | Die einundzwanzigste Welle, Kapitel 21, alte Zählung: 88
चतुर्दशो वेतालः caturdasho vetaala Der 14. Vetala
स त्रिविक्रमसेनोऽथ गत्वा तं शिंशपातरोः । भूयोऽप्यासाद्य वेतालं स्कन्धे जग्राह भूपतिः ॥ १
sa trivikramaseno’tha gatvaa tam shimshapaataroh | bhuuyo’pyaasaadya vetaalam skandhe jagraaha bhuupatih || 1
Wieder ging König Trivikramasena zu dem Ashokabaum, ergriff den Totengeist und setzte ihn sich auf die Schulter.
प्रस्थितं च तमुर्वीशं स वेतालोऽभ्यधात्पुनः । राजञ्श्रान्तोऽसि तच्चित्रां कथामाख्यामि ते शृणु ॥ २
prasthitam ca tamurviisham sa vetaalo’bhyadhaatpunah | raajanshraanto’si taccitraam kathaamaakhyaami te shrnu || 2
Als der König schon unterwegs war, sprach der Vetala ihn wieder an:
„König, du bist müde. Darum erzähl ich dir eine spannende Geschichte. Hör zu!
अस्त्ययोध्येति नगरी राजधानी बभूव या । रक्षःकुलकृतान्तस्य रामरूपस्य शार्ङ्गिणः ॥ ३
astyayodhyeti nagarii raajadhaanii babhuuva yaa | rakshahkulakrtaantasya raamaruupasya shaarnginah || 3
Da ist die Stadt Ayodhya, welche die Hauptstadt des Bogenschützen Vishnu war,
als der in Gestalt von Rama dem Teufelspack den Garaus gemacht hat.
तस्यां राजाभवद्वीरकेतुर्नाम ररक्ष यः । क्षोणीमिमां महाबाहुः प्राकारो नगरीमिव ॥ ४
tasyaam raajaabhavadviiraketurnaama raraksha yah | kshoniimimaam mahaabaahuh praakaaro nagariimiva || 4
In der herrschte der mächtige König Viraketu, der diese Welt beschützte, wie eine Mauer die Stadt.
तस्मिन्महीपतावस्यां पुर्यामेको महवणिक् । रत्नदत्ताभिधानोऽभूद्वणिङ्निवहनायकः ॥ ५
tasminmahiipataavasyaam puryaameko mahavanik | ratnadattaabhidhaano’bhuudvaningnivahanaayakah || 5
Unter diesem König lebte in der Stadt Ratnadatta, Großkaufmann und Anführer der Kaufmannsgilde.
नन्दयन्त्यभिधानायां पत्न्यां तस्योदपद्यत । सुता रत्नवती नाम देवताराधनार्जिता ॥ ६
nandayantyabhidhaanaayaam patnyaam tasyodapadyata | sutaa ratnavatii naama devataaraadhananaarjitaa || 6
Seine Frau Nandayanti gebar ihm eine Tochter, Ratnavati, um die er, die Götter besänftigend, gebetet hatte.
सा च तस्य पितुर्वेश्मन्यवर्धत मनस्विनी । रूपलावण्यविनयैः सहैव सहजैर्गुणैः ॥ ७
saa ca tasya piturveshmanyavardhata manasvinii | ruupalaavanyavinayaih sahaiva sahajairgunaih || 7
Die kluge Tochter wuchs in ihres Vaters Haus auf, mit den ihr angeborenen Vorzügen wie Schönheit, Liebreiz und Anstand.
यौवनस्थां च तां तस्माद्रत्नदत्तान्न केवलम् । महान्तो वणिजो यावद्राजानोऽपि ययाचिरे ॥ ८
yauvanasthaam ca taam tasmaadratnadattaanna kevalam | mahaanto vanijo yaavadraajaano’pi yayaacire || 8
Als sie zur jungen Frau herangewachsen war, hielten nicht nur reiche Kaufherrn,
sondern auch Könige bei Ratnadatta um ihre Hand an.
सा तु पुंद्वेषिणी नैच्छद्भर्तारमपि वासवम् । प्राणत्यागोद्यता सेहे न विवाहकथामपि ॥ ९
saa tu pumdveshinii naicchadbhartaaramapi vaasavam | praanatyaagodyataa sehe na vivaahakathaamapi || 9
Sie aber hasste die Männer und hätte nicht mal Indra zum Gatten genommen.
Heiratsandeutungen duldete sie nicht, eher hätte sie Hand an sich gelegt.
तेन तस्याः पिता तूष्णीं तस्थौ वात्सल्यदुःस्थितः । स च प्रवादोऽयोध्यायां तस्यां सर्वत्र पप्रथे ॥ १०
tena tasyaah pitaa tuushniim tasthau vaatsalyaduhsthitah | sa ca pravaado’yodhyaayaam tasyaam sarvatra paprathe || 10
Darum sorgte ihr Vater sich schweigend um seinen Liebling, doch das Gerücht machte in ganz Ayodhya die Runde.
अत्रान्तरे सदा चौरैर्मुष्यमाणाः किलाखिलाः । सम्भूयात्र नृपं पौरा वीरकेतुं व्यजिज्ञपन् ॥ ११
atraantare sadaa caurairmushyamaanaah kilaakhilaah | sambhuuyaatra nrpam pauraa viiraketum vyajijnapan || 11
Mittlerweile aber wurden die Bürger andauernd von Einbrechern ausgeraubt.
Sie traten gemeinsam vor König Viraketu und beschwerten sich:
नित्यं मुष्यामहे चौरै रात्रौ रात्राविह प्रभो । लक्ष्यन्ते ते च नास्माभिस्तद्देवो वेत्तु यत्परम् ॥ १२
nityam mushyaamahe caurai raatrau raatraaviha prabho | lakshyante te ca naasmaabhistaddevo vettu yatparam || 12
„Nacht für Nacht werden wir hier von Räubern ausgeraubt! Bloß, gesehen haben wir die noch nicht.
Du solltest, O Herr, Maßnahmen ergreifen!“
इति पौरैः स विज्ञप्तो राजा तामभितः पुरीम् । तस्करान्वेषणे छन्नानादिशद्रात्रिरक्षकान् ॥ १३
iti pauraih sa vijnapto raajaa taamabhitah puriim | taskaraanveshane channaanaadishadraatrirakshakaan || 13
Nachdem die Bürger ihn gewarnt hatten, ließ der König die ganze Stadt bei Nacht von verborgenen Häschern durchstreifen.
तेऽपि प्रापुर्नयच्चौरान्पुरी सामुष्यतैव च । तदैकदा स्वयं राजा निशि स्वैरं विनिर्ययौ ॥ १४
te’pi praapurnayaccauraanpurii saamushyataiva ca | tadaikadaa svayam raajaa nishi svairam viniryayau || 14
Die fanden aber keine Diebe, und die Stadt wurde weiterhin beklaut. Da ging der König eines Nachts auf eigene Faust hinaus.
एकाकी चात्तशस्त्रोऽत्र भ्रमन्सोऽपश्यदेकतः । एकं प्राकारपृष्ठेन यान्तं कमपि पूरुषम् ॥ १५
ekaakii caattashastro’tra bhramanso’pashyadekatah | ekam praakaaraprshthena yaantam kamapi puurusham || 15
Allein und bewaffnet umherstreifend beobachtete er einen einsamen Mann die Stadtmauer entlanggehen,
निःशब्दपदविन्यासविचित्रगतिकौशलम् । सशङ्कलोलनयनं पश्यन्तं पृष्ठतो मुहुः ॥ १६
nihshabdapadavinyaasavicitragatikaushalam | sashankalolanayanam pashyantam prshthato muhuh || 16
wie er lautlos die Füße aufsetzte, sich geübt verschiedener Gangarten bedienend,
den Blick vorsichtig immer wieder über die Schultern werfend.
अयं स नूनं चौरो मे मुष्णात्येकचरः पुरीम् । इति मत्वैव निकटं स तस्योपययौ नृपः ॥ १७
ayam sa nuunam cauro me mushnaatyekacarah puriim | iti matvaiva nikatam sa tasyopayayau nrpah || 17
‚Das ist bestimmt dieser Dieb, ein Einzelgänger, der gerade meine Stadt ausraubt!‘ dachte der König und ging auf ihn zu.
ततः स चौरो दृष्ट्वा तं नृपं कोऽसीत्यभाषत । चौरोऽहमिति राजा तं चौरं प्रत्यब्रवीत्सतम् ॥ १८
tatah sa cauro drshtvaa tam nrpam ko’siityabhaashata | cauro’hamiti raajaa tam cauram pratyabraviitsatam || 18
Als der Dieb den König sah, fragt er ihn: „Wer bist du?“ „Ich bin ein Dieb!“ sagte der König da zu ihm.
सोऽथ चौरोऽभ्यधाद्दृष्ट्वा तर्हि तुल्योऽसि मे सुहृत् । तदेहि मद्गृहं तावन्मित्राचारं करोमि ते ॥ १९
so’tha cauro’bhyadhaaddrshtvaa tarhi tulyo’si me suhrt | tadehi madgrham taavanmitraacaaram karomi te || 19
„Sieh mal einer an!“ meinte der Ganove da, „somit bist du ja wie ich, und wir sind Kollegen.
Komm mit zu mir nach Haus, dann erweis ich dir den Freundschaftsdienst.“
तच्छ्रुत्वा स तथेत्युक्त्वा तेनैव सह भूपतिः । ययौ वनान्तर्धरणीखातान्तर्वर्ति तद्गृहम् ॥ २०
tacchrutvaa sa tathetyuktvaa tenaiva saha bhuupatih | yayau vanaantardharaniikhaataantarvarti tadgrham || 20
Der König hörte und willigte ein: „So machen wir das!“ und ging tatsächlich mit ihm in den Wald,
wo jener sich eine Erdhöhle gegraben hatte – seine Behausung.
अशेषभोगशोभाढ्यं भास्वद्दीपप्रकाशितम् । नवीनमिव पातालं बलिराजानधिष्ठितम् ॥ २१
asheshabhogashobhaadhyam bhaasvaddiipaprakaashitam | naviinamiva paataalam baliraajaanadhishthitam || 21
Reich an Luxus, endlosen Genuß verheißend, von brennenden Kandelabern erleuchtet – wie eine zweite Hölle,
nur daß nicht Dämonenkönig Bali sie regierte.
तत्र प्रविष्टे तस्मिंश्च कृतासनपरिग्रहे । राज्ञि सोऽभ्यन्तरगृहं प्रविवेशाथ तस्करः ॥ २२
tatra pravishte tasmimshca krtaasanaparigrahe | raajni so’bhyantaragrham praviveshaatha taskarah || 22
Nachdem der König in die Behausung eingetreten war und Platz genommen hatte,
betrat auch der Übeltäter das Innere seiner Höhle.
तत्क्षणं च तमेत्यैका दासी तत्रावदन्नृपम् । महाभाग प्रविष्टस्त्वमिह मृत्युमुखे कथम् ॥ २३
tatkshanam ca tametyaikaa daasii tatraavadannrpam | mahaabhaaga pravishtastvamiha mrtyumukhe katham || 23
Im selben Moment kam eine Sklavin herein und fragte den König: „Edler Herr, warum hast du den Rachen des Todes betreten?
एकचौरो ह्यसौ पापं निर्गत्यातः करिष्यति । ध्रुवं विश्वासघातीति तदितस्त्वरितं व्रज ॥ २४
ekacauro hyasau paapam nirgatyaatah karishyati | dhruvam vishvaasaghaatiiti taditastvaritam vraja || 24
Das ist ein ausgemachter Verbrecher. Sobald er hereinkommt, richtet er Unheil an. Er mißbraucht nur dein Vertrauen.
Darum verschwinde schleunigst von hier!“
इत्युक्तः स तया राजा निर्गत्यैव ततो द्रुतम् । गत्वा स्वराजधानीं च निशि सैन्यान्यसज्जयत् ॥ २५
ityuktah sa tayaa raajaa nirgatyaiva tato drutam | gatvaa svaraajadhaaniim ca nishi sainyaanyasajjayat || 25
So von ihr gewarnt, stürmte der König sofort ins Freie. Er rannte zum Palast und ließ seine Truppen noch in der Nacht ausrücken.
संनद्धसैन्यश्चागत्य दस्योस्तस्य रुरोध तत् । भूगृहद्वारविवरं रसत्तूर्याकुलैर्बलैः ॥ २६
samnaddhasainyashcaagatya dasyostasya rurodha tat | bhuugrhadvaaravivaram rasattuuryaakulairbalaih || 26
Vor dem Erdloch des Schurken bezogen seine Männer Stellung. Dann versperrten sie die Eingangstür
und ließen all ihre Kriegshörner erschallen.
ततो रुद्धे गृहे वृत्तं प्रतिभेदमवेत्य सः । मरणे निश्चितश्चौरः शूरो युद्धाय निर्ययौ ॥ २७
tato ruddhe grhe vrttam pratibhedamavetya sah | marane nishcitashcaurah shuuro yuddhaaya niryayau || 27
Da seine Höhle versperrt war, verstand der Räuber, daß sein heimliches Treiben entdeckt war.
Also brach der verwegene Schurke aus und stürzte sich zum Sterben entschlossen in den Kampf.
निर्गतश्च रणे चक्रे पराक्रमममानुषम् । करांश्चकर्त करिणां जङ्घाश्चिच्छेद वाजिनाम् ॥ २८
nirgatashca rane cakre paraakramamamaanusham | karaamshcakarta karinaam janghaashciccheda vaajinaam || 28
Draußen in der Schlacht legte er übermenschlichen Heldenmut an den Tag:
Den Elefanten hackte er die Rüssel, den Kampfrössern die Läufe ab.
जहार च शिरांस्येको भटानां खड्गचर्मभृत् । ततस्तं क्षपितानीकमभ्यधावत्स्वयं नृपः ॥ २९
jahaara ca shiraamsyeko bhataanaam khadgacarmabhrt | tatastam kshapitaaniikamabhyadhaavatsvayam nrpah || 29
Mit Schwert und Schild bewaffnet, schlug er den Soldaten die Köpfe ab.
Als er die vorderste Reihe vernichtet hatte, schritt der König höchstpersönlich ein.
स तस्य खड्गविद्याज्ञो राजा करणयुक्तितः । हस्ताज्जहार निस्त्रिंशमथतां क्षुरिकामपि ॥ ३०
sa tasya khadgavidyaajno raajaa karanayuktitah | hastaajjahaara nistrimshamatha taam kshurikaamapi || 30
Als geübter Schwertkämpfer konnte er ihm mit einer geschickten Handbewegung das Schwert aus der Hand schlagen,
und danach den Dolch.
अशस्त्रं मुक्तशस्त्रोऽथ बाहुयुद्धेन तं नृपः । चौरं निहत्य धरणौ सजीवग्राहमग्रहीत् ॥ ३१
ashastram muktashastro’tha baahuyuddhena tam nrpah | cauram nihatya dharanau sajiivagraahamagrahiit || 31
Nun, da der Räuber unbewaffnet war, legte der König seine Waffen ab und zwang ihn im Ringkampf zu Boden,
wo er ihn lebendig im Schwitzkasten hielt.
निनाय तं च संयम्य सधनं नगरीं निजाम् । प्रातश्चाज्ञापयत्तस्य शूलारोपणनिग्रहम् ॥ ३२
ninaaya tam ca samyamya sadhanam nagariim nijaam | praatashcaajnaapayattasya shuulaaropananigraham || 32
Dann führte er ihn als Gefangenen mit all seinen geraubten Reichtümern in die Stadt.
Am nächsten Morgen befahl er, ihn zur Strafe auf den Pfahl zu setzen.
नीयमानं च तं वध्यभूमिं चौरं सडिण्डिमम् । ददर्श सा रत्नवती वणिक्कन्यात्र हर्म्यतः ॥ ३३
niiyamaanam ca tam vadhyabhuumim cauram sadindimam | dadarsha saa ratnavatii vanikkanyaatra harmyatah || 33
Als der Räuber unter lautem Getöse zum Richtplatz geführt wurde, sah ihn die Kaufmannstochter Ratnavati vom Balkon aus,
व्रणितं धूलिलिप्ताङ्गमप्येतं मारमोहिता । दृष्ट्वैव गत्वा पितरं रत्नदत्तमुवाच सा ॥ ३४
vranitam dhuuliliptaangamapyetam maaramohitaa | drshtvaiva gatvaa pitaram ratnadattamuvaaca saa || 34
wie er verwundet, den Körper staubverkrustet, vor sich hinschritt.
Da ging sie vom Liebesgott geblendet zu ihrem Vater Ratnadatta und flehte ihn an:
वधाय नीयते योऽयमेष भर्ता वृतो मया । तन्नृपाद्रक्ष तातैनं न चेदेनमनु म्रिये ॥ ३५
vadhaaya niiyate yo’yamesha bhartaa vrto mayaa | tannrpaadraksha taatainam na cedenamanu mriye || 35
„Der, den sie da zur Hinrichtung abführen, habe ich mir zum Mann gewählt, Vater!
Rette ihn vor dem König! Wenn nicht, sterbe ich gleich nach ihm!“
तच्छ्रुत्वा तां पितावादीत्किमिदं पुत्रि भाषसे । या त्वं नेच्छसि भूपालमपि भर्तॄनभीप्सतः ॥ ३६
tacchrutvaa taam pitaavaadiitkimidam putri bhaashase | yaa tvam necchasi bhuupaalamapi bhartrrnabhiipsatah || 36
Nachdem ihr Vater sie angehört hatte, sprach er: „Was redest du da, Kind! Du, die du nicht mal einen König zum Mann wolltest!
सा पापं तस्करमिमं वाञ्छस्यापद्गतं कथम् । इत्यादि पित्रा प्रोक्तापि निश्चयान्न चचाल सा ॥ ३७
saa paapam taskaramimam vaanchasyaapadgatam katham | ityaadi pitraa proktaapi nishcayaanna cacaala saa || 37
Warum willst du jetzt einen üblen, dem Untergang geweihten Verbrecher?“ Mit diesen und noch ganz anderen Worten
versuchte ihr Vater sie zu überzeugen, sie aber wich nicht ab von ihrem Entschluss.
ततः स तत्पिता गत्वा तस्य चौरस्य सत्वरम् । सर्वस्वेनापि राजानं वधान्मोक्षमयाचत ॥ ३८
tatah sa tatpitaa gatvaa tasya caurasya satvaram | sarvasvenaapi raajaanam vadhaanmokshamayaacata || 38
Also lief ihr Vater schnell zum König und bot ihm all sein Vermögen an dafür,
daß er dem Räuber die Hinrichtung ersparen möge.
राजा तु तं न तत्याज हेमकोटिशतैरपि । स्वशरीरपणानीतं चौरं सर्वापहारिणम् ॥ ३९
raajaa tu tam na tatyaaja hemakotishatairapi | svashariirapanaaniitam cauram sarvaapahaarinam || 39
Der König aber ließ ihn nicht laufen, auch für Hunderte Millionen Goldstücke nicht, diesen Verbrecher,
den er um den Preis seines Lebens gefangengenommen, und der alle beraubt hatte!
ततः पितर्युपायाते विमुखे सा वणिक्सुता । अनुमर्तुं कृतस्नाना वार्यमाणापि बन्धुभिः ॥ ४०
tatah pitaryupaayaate vimukhe saa vaniksutaa | anumartum krtasnaanaa vaaryamaanaapi bandhubhih || 40
Als ihr Vater enttäuscht zurückkehrte, wollte die Kaufmannstochter auch sterben,
obwohl die Verwandten sie davon abzuhalten suchten. Sie badete,
आरुह्य शिबिकां तस्य दस्योर्वध्यभुवं ययौ । अन्वीयमाना रुदता पित्रा मात्रा जनेन च ॥ ४१
aaruhya shibikaam tasya dasyorvadhyabhuvam yayau | anviiyamaanaa rudataa pitraa maatraa janena ca || 41
bestieg eine Sänfte und ließ sich zum Richtplatz des Gesetzlosen tragen.
Die weinenden Eltern und einige Menschen geleiteten sie dorthin.
तावच्च वधकैः सोऽत्र चौरः शूलेऽधिरोपितः । तां ददर्श गलत्प्राणस्तथा सज्ञातिमागताम् ॥ ४२
taavacca vadhakaih so’tra caurah shuule’dhiropitah | taam dadarsha galatpraanastathaa sajnaatimaagataam || 42
Nachdem die Henkersknechte den Dieb auf den Pfahl gesetzt hatten und das Leben aus ihm wich,
sah er sie mit ihrer Sippe herbeikommen.
जनाच्छ्रुत्वा च वृत्तान्तमश्रु मुक्त्वा क्षणं ततः । हसन्स चौरः किमपि प्राणाञ्शूलगतो जहौ ॥ ४३
janaacchrutvaa ca vrttaantamashru muktvaa kshanam tatah | hasansa caurah kimapi praanaanshuulagato jahau || 43
Als er ihre Geschichte von den Leuten hörte, weinte der Dieb kurz,
dann lachte er seltsamerweise und hauchte, gepfählt, sein Leben aus.
ततोऽवतारितं शूलात्सा तच्चौरकलेवरम् । आदाय चारुरोहात्र चितां साध्वी वणिक्सुता ॥ ४४
tato’vataaritam shuulaatsaa taccaurakalevaram | aadaaya caarurohaatra citaam saadhvii vaniksutaa || 44
Da reichte man ihr den Räuberleichnam vom Pfahl herab. Die brave Kaufmannstochter nahm ihn entgegen
und bestieg mit ihm auch gleich den Scheiterhaufen.
तत्क्षणं च श्मशानेऽत्र भैरवः कृतसंनिधिः । अदृश्यो भगवानेवं तामुवाचान्तरिक्षतः ४५
tatkshanam ca shmashaane’tra bhairavah krtasamnidhih | adrshyo bhagavaanevam taamuvaacaantarikshatah 45
Zu dieser Zeit hatte Gott Shiva seinen Sitz auf dem Leichenacker gewählt. Selbst unsichtbar sprach er sie aus dem Luftraum an:
अस्मिन्स्वयंवरपतावेवं भक्त्या तवानया । तुष्टोऽस्मि तद्वरं मत्तः प्रार्थयस्व पतिव्रते ॥ ४६
asminsvayamvarapataavevam bhaktyaa tavaanayaa | tushto’smi tadvaram mattah praarthayasva pativrate || 46
„Ich bin mit deiner Hingabe an den von dir selbst gewählten Mann beeindruckt, du Gattentreue! Bitte mich um einen Gefallen!“
तच्छ्रुत्वा वरं देवादेवं वव्रे प्रणम्य सा । नाथ पुत्रशतं भूयादपुत्रस्यापि मत्पितुः ॥ ४७
tacchrutvaa varam devaadevam vavre pranamya saa | naatha putrashatam bhuuyaadaputrasyaapi matpituh || 47
Als sie das hörte, verneigte sie sich vor dem Gott der Götter und nannte ihm ihren Wunsch:
„O Herr, möge mein sohnloser Vater Hundert Söhne haben!
येनानन्यसुतो नैष प्राणाञ्जह्यान्मया विना । इति प्रोक्तवतीमेनां साध्वीं देवोऽब्रवीत्पुनः ॥ ४८
yenaananyasuto naisha praanaanjahyaanmayaa vinaa | iti proktavatiimenaam saadhviim devo‘braviitpunah || 48
Ohne mich hätte er gar kein Kind mehr, und er würde sich das Leben nehmen!“
Auf diese Worte der mutigen Frau antwortete Gott:
पितुः पुत्रशतं तेऽस्तु वरमन्यं वृणीष्व च । त्वादृशी दृढसत्त्वा हि नैतावन्मात्रमर्हति ॥ ४९
pituh putrashatam te’stu varamanyam vrniishva ca | tvaadrshii drdhasattvaa hi naitaavanmaatramarhati || 49
„Dein Vater soll Hundert Söhne haben. Nenne noch einen anderen Wunsch.
Eine so standhafte Frau wie du hat mehr als das verdient!“
तदाकर्ण्याथ सावादीत्प्रसन्नो मयि चेत्प्रभुः । तज्जीवत्वेष भर्तो मे धार्मिकश्च सदास्त्विति ॥ ५०
tadaakarnyaatha saavaadiitprasanno mayi cetprabhuh | tajjiivatvesha bharto me dhaarmikashca sadaastviti || 50
Nachdem sie das gehört hatte, sagte sie: „Wenn der Herr mir gewogen ist, dann soll dieser mein Mann wieder leben
und von nun an immer rechtschaffen sein!“
एवमस्त्वक्षतो जीवन्नुत्तिष्ठत्वेष ते पतिः । धार्मिकश्चास्तु राजास्य वीरकेतुश्च तुष्यतु ॥ ५१
evamastvakshato jiivannuttishthatvesha te patih | dhaarmikashcaastu raajaasya viiraketushca tushyatu || 51
„Und so soll dieser dein Mann lebendig und wohlbehalten auferstehen und seinem König Viraketu eine Freude sein!“
इत्युक्तवत्यनालक्ष्यमूर्तौ शर्वे नभःस्थिते । उत्तस्थावक्षताङ्गोऽत्र चौरो जीवंस्तदैव सः ॥ ५२
ityuktavatyanaalakshyamuurtau sharve nabhahsthite | uttasthaavakshataango’tra cauro jiivamstadaiva sah || 52
So sprach Shiva in unsichtbarer Form über den Wolken schwebend. Der Räuber stand körperlich unverletzt lebendig wieder auf.
ततो विस्मितहृष्टः सन्रत्नदत्तः सुतां वणिक् । आदाय तां रत्नवतीं चौरं जामातरं च तम् ॥ ५३
tato vismitahrshtah sanratnadattah sutaam vanik | aadaaya taam ratnavatiim cauram jaamaataram ca tam || 53
Da war Kaufmann Ratnadatta verwundert und erfreut zugleich und gab seine Tochter Ratnavatii dem Räuber,
seinem Schwiegersohn.
प्रहृष्टैर्बान्धवैः साकं प्रविश्य निजमन्दिरम् । लब्धपुत्रवरश्चक्रे स्वानन्दोचितमुत्सवम् ॥ ५४
prahrshtairbaandhavaih saakam pravishya nijamandiram | labdhaputravarashcakre svaanandocitamutsavam || 54
Mit den frohlockenden Verwandten ging er sodann zu sich nach Hause. Nun, da sein Wunsch nach einem Sohn erfüllt war,
feierte er ein seiner Seligkeit angemessenes Familienfest.
ज्ञातवृत्तान्ततुष्टश्च तदैवानाय्य तं नृपः । एकवीरं वीरकेतुश्चौरं सेनापतिं व्यधात् ॥ ५५
jnaatavrttaantatushtashca tadaivaanaayya tam nrpah | ekaviiram viiraketushcauram senaapatim vyadhaat || 55
Als König Viraketu von dem Geschehen erfuhr, war er so froh, daß er den Räuber antreten ließ
und ihn, den Helden und Einzelkämpfer, zu seinem Feldherrn ernannte.
चौर्यान्निवृत्तोऽथ स तां परिणीय वणिक्सुताम् । एकवीरः सुखं तस्थौ मार्गस्थो राजसम्मतः ॥ ५६
cauryaannivrtto’tha sa taam pariniiya vaniksutaam | ekaviirah sukham tasthau maargastho raajasammatah || 56
Von seinem Räuberleben ließ er ab und heiratete die Kaufmannstochter.
Mit der lebte unser Ausnahmeheld glücklich und beschritt, vom König hochverehrt, den rechten Weg.“
इति कथयित्वा स कथां वेतालो दत्तपूर्वशापभयम् ।
अंसस्थितस्त्रिविक्रमसेनं पप्रच्छ तं क्षितिपम् ॥ ५७
iti kathayitvaa sa kathaam vetaalo dattapuurvashaapabhayam |
amsasthitastrivikramasenam papraccha tam kshitipam || 57
So hatte der Leichengeist seine Geschichte erzählt. Immer noch auf Trivikramasenas Schulter sitzend,
drohte er ihm wieder mit dem Fluch von ehedem, und fragte den die Erde beschützenden König:
राजन्ब्रूहि सपितृकामुपस्थितां तां वणिक्सुतां दृष्ट्वा ।
चौरेण शूलपृष्ठे रुदितं हसितं च किं तेन ॥ ५८
raajanbruuhi sapitrkaamupasthitaam taam vaniksutaam drshtvaa |
caurena shuulaprshthe ruditam hasitam ca kim tena || 58
„Sag an, König, wie kommt es, daß der Dieb, auf den Spieß gesetzt, als er die Kaufmannstochter
mit ihren Eltern näherkommen sah, zuerst geweint, und dann gelacht hat?“
अथ राजा प्रत्यवदद्रुदितं चौरेण दुःखतस्तेन ।
नास्यानृण्यमकारणबन्धोर्यातोऽस्मि वणिज इति ॥ ५९
atha raajaa pratyavadadruditam caurena duhkhatastena |
naasyaanrnyamakaaranabandhoryaato’smi vanija iti || 59
Darauf erwiderte der König: „Geweint hat der Räuber, weil ihn schmerzte:
‚Meine Schuld vor dem Kaufmann und seinen Verwandten konnt‘ ich nicht begleichen‘
आश्चर्यतश्च हसितं किमियं कन्या नृपान्वरान्हित्वा ।
मय्यस्मिननुरक्ता स्त्रीचित्तमहो विचित्रमिति ॥ ६०
aashcaryatashca hasitam kimiyam kanyaa nrpaanvaraanhitvaa |
mayyasminanuraktaa striicittamaho vicitramiti || 60
Und gelacht hat er, weil er sich wunderte: ‚Wieso hat das Mädchen da um sie freiende Könige ausgeschlagen
und sich in mich verliebt? Die Herzen der Frauen sind, o Weh, gar wundersam!‘“
इत्युक्तवाक्यस्य महीभृतोऽंसान्मायी स्वशक्त्यैव तदा जगाम ।
स्वं धाम वेतालवरः स राजाप्येतं पुनः पूर्ववदन्वगच्छत् ॥ ६१
ityuktavaakyasya mahiibhrto‘msaanmaayii svashaktyeva tadaa jagaama |
svam dhaama vetaalavarah sa raajaapyetam punah puurvavadanvagacchat || 61
Nachdem der König diese Antwort gegeben hatte, kletterte der gewitzte Vetala wieder von seiner Schulter herab und begab sich mit der ihm eigenen Zauberkraft in seine Wohnung. Der König aber lief ihm wieder hinterher.
इति महाकविश्रीसोमदेवभट्टविरचिते कथासरित्सागरे शशाङ्कवतीलम्बक एकविंशस्तरङ्गः ।
iti mahaakavishriisomadevabhattaviracite kathaasaritsaagare shashaankavatiilambaka ekavimshastarangah |
Das war Kapitel Einundzwanzig im Buch Shashankavati aus dem Weltmeer der Erzählungen,
die der Dichterfürst Shri Somadevabhatta für uns zusammengestellt hat.
No comments:
Post a Comment